Mac-Donald hade för flera år tillbaka slytta från staden och bodde nu på ett täckt landställe, ett kort stycke utom densamma. Hastigt spridde sig en morgon i Oktober månad ett rykte, att han aflidit och, enligt testamentariskt förordnande lemnat egendomen till sin måg, med det vilkor att antingen sjelf bosätta sig i Sverige eller sända sin son att förvalta densamma. Så snart Borg fick veta detta, uppgjorde han en plan, för att åtminstone ett ögonblick söka skingra sin väns sorg. Genast skyndade han till honom och omtalade den bedröfliga händelsen; och liksom den framträngande solen delar de mörka molnen, så fördelades äfven de smärtsamma tankar, som denna underrättelse framkallat i Lennings själ, af förespeglingen att ännu en gång få återse sin första ungdomskärlek. Det var numera icke passionens brännande strålar som inträngde i hans bröst, det var en glad hägring från kraftfullare och ljusare dagar, som för ett ögonblick skingrade det närvarandes skuggor. Han drömde sig — ty äfven den åldrige kan drömma — vid sin väns sida tillbaka i det förflutna, och med en suck undslapp honom namnet Mary; men med detta namn löste sig förtrollningen, och i förgrunden af den tasla, som målades för hans inbillning, framstod hans eget älskade och förlorade barn. Det var lik