Borg hade emellertid föranstaltat om Elisabeths begrafning, hvilken skedde med öfliga ceremonier, och vaktade sig noga, att vidare nämna ett ord härom till Lenning. Äfven denne bibehöll tystnad i detta ämne; men en gång bad han sin vän att skrifva till Glasgow, för att, om möjligt, erhålla någon underrättelse om den förlorade dottern. Borg samtyckte villigt, först skref han till Elisabeths syster, men utan att erhålla svar; man förmodade således, att hon ombytt vistelseort. Sedermera vände han sig till personer, hvilka enligt Lennings utsago åtminstone borde känna denna hans svägerska, och af henne kunna få några underrättelser; men det oaktadt kunde ingenting inhemtas, vare sig af brist på vilja hos kommissionärerne eller af andra orsaker. Ännu skref han ett bref, hvarpå han länge fick vänta på svar. Lenning hade flera gånger försökt att sjelf skrifva, i hopp om bättre påföljd, men hans hand var darrande, hans själsförmögenheter voro förslöade. Borg blef nu, ehuru flera år yngre, sin stackars väns nästan faderliga stöd. Med hvarje dag tycktes dennes krafter aftaga, likväl brann hans hjerta lika varmt för nödens barn, likväl fortlefde i hans själ minnet af de älskade, som han förlorat, och stundom framskymtade hos honom en stråle af hopp att få återse sin dotter.