rgs rdr 6402: 11 Utgifter: För uppköp af materialier till förarbetande, arbetslöner för förfärdigade kläder, understöd till åtskillige behöfvande, som deraf gjort sig förtjenta, samt hyra för bostad och lön till förestånderskan m. m...... rgs rdr 3440: 19 utgörande således behållningen vid årets ssrlllrui...... rgs rdr 2961: 40 hvilken behållning består af: utlånte medel ... rgs rdr 1500: — kontant ...... 1461: 40 rgs rdr 2961: 40 Räkenskaperne med tillhörande allegater hafva befunnits i fullkomlig ordning, och förvaltningen ådagalägger direktionens fortsatta nit och osparda möda för befrämjande af det med denna välgörenhetsanstalt åsyftade nyttiga ändamål. Götheborg den 4 December 1852. G. E. Ferlin. Eskil Fåhreus. Det är ett par omständigheter i denna, här ofvan meddelade årsberättelsen, på hvilka vi i synnerhet vilja fästa våra läsares uppmärksamhet. Det är ett vanligt tal bland menniskor, som ej sett förhållandena på närmare håll, eller ock sett dem utan deltagande, att i vårt land, åtminstone ej på denna ort och i denna stad, ingen person som är ärlig och vill arbeta, behöfver lida nöd. I denna angenäma tanke hafva vi äfven — vi erkänna det — invaggat oss. Men hvad säger man nu, då man erfar af personer, hvilkas trovärdighet ej kan ifrågasättas, att det finnes mer än hundrade qvinnor, blott här i staden, hvilka anse såsom en välgerning, att de med det högst litet betalta sömeller spånadsarbetet, kunna få förtjena 36 sk. å 1 rdr rgs i veckan? Det är i sanning rätt illa ställdt i ett samhälle, då en fattig stackare skall nödgas tigga om en sådan arbetsförtjenst, såsom om en allmosa. — Den andra omständigheten, på hvilken vi velat fästa uppmärksamheten, är den att under de tre år sällskapet för öm och sedlig modersvård utdelat arbete till flera hundra personer, har blott en enda gång inträffat, att ett utdeladt råämne ej blifvit återlemnadt. Betänker man i hvilken frestelse en stackars moder, omgifven af hungrande barn, mången gång måste råka, att gripa till det först för handen liggande, för att tillfredsställa ögonblickets kraf, så inser man ock, att det finnes en fond af sedlig kraft hos dessa arma, hvilken långt öfvergår vår, ja, öfvergår vår föreställning, emedan vi ej erfarit hvilken frestelse till brott och förtviflan ligger i den tunga, med den yttersta ansträngning ohjelpliga nöden. — Det sällskap, hvars berättelse måhända skall ändra ett och annat af de skefva, kalla och fariseiska omdömen, som man ofta får höra fällas om eländets barn, har erinrat sig något litet sina skyldigheter mot sina lidande likar, och skall säkert äga den tillfredsställelsen, att hafva aftorkat mången tår, uppehållit månget svigtande mod och återväckt månget slocknadt hopp. Sällskapets verksamhet är nemligen ej af blott materiell art; det utdelar ej blott arbete åt behöfvande; dess medlemmar gå äfven omkring bland dessa behöfvande, sätta sig i personlig beröring med dem och underrätta sig på närmare håll om deras förhållanden. Utan en sådan personlig beröring blir allmoseväsendet, med få undantag, mera till skada än till gagn, ty det har förlorat sitt grundämne: barmhertigheten ifrån hjertat. Den gifvande kastar likgiltigt eller motvilligt bort några styfrar af sitt öfverflöd, utan att fråga efter hvem som tar upp dem; och de emottagande uppsamla dem med skygga, fientliga blickar, kanske hånande eller förbannande i sitt hjerta den öfvermodige, för hvars slantar de krypa i stoftet. — Med rätta har man opponerat sig emot detta s. k. barmhertighetsväsen, och fordrat att ingenting skulle gifvas för intet, utan att den fattige skulle arbeta för hvad han emottager, samt att afseende skulle strängt fästas på de värdige. — Här är man dock inne på en farlig afväg. Vi påminna om skriftens ord: vi hafva fått för intet och skole ock gifva för intet — det gifves tillfällen, då allmosor måste lemnas utan arbete. Och hvad de värdige angår, så säga vi med Kingsley; är en person på så sätt värdig, så är han värdig att få mycket mer än en ögonblicklig allmosa. Och: det är icke de friske, som behöfva hjelpare, utan de sjuke. — Vilja vi derföre rätt gagna våra olyckliga medmenniskor, så böra vi först och främst rätt älska dem såsom våra likar, med samma behof, samma mål som vi. Och med denna känsla böra vi möta dem öga mot öga, hand i hand, ty vi hafva svårt att älska dem vi icke se. — På denna väg allena skall almosegifvandet åter. blifva ett den kristliga kärlekens verk, och då skall det ej blifva skadligt, utan välsignelseon 2