Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1852, sida 1

sarerna ej på långt när så illa, som man ville låta påskina. Kreditorerne blefvo godtgjorda, och ändå hade enkan en tillräcklig lifstidsränta. Men nu bestormades jag af henne, att flytta min hustru, mitt barn och hela min förmögenhet till Glasgow; och emedan jag var utledsen på Amerika, gaf jag slutligen vika för hennes enträgna böner. Jag skref till min hustru och min första bokhållare, en i botten rättskaffens man, att realisera allt hvad jag ägde, och så fort som möjligt resa öfver dermed till Skottland; honom dock obetaget att qvarstanna, om han så hellre önskade. Efter trenne månader erhöll jag svar, att allt skulle ske efter min önskan. Men min hustru skref tillika, att hon omöjligen kunde afvakta den tid, som fordrades för realiserandet af hela min förmögenhet, utan skulle med möjligaste första ila i mina armar med vår lilla Mary, samt en del af vår egendom, dels i vexlar, delsi guld och silfver. Oaktadt den glädje jag erfor häröfver, fattades jag af en ovillkorlig smärtsam aning; jag kunde ej reda den för mig sjelf, jag sökte på allt sätt förjaga detta hjernspöke, som likväl oupphörligt förföljde mig. — — — Wilhelm! Förskona mig ifrån att utförligt berätta det följande. — Fartyget fölorade — mitt lifs lycka sjönk i vågorna — jag hade numera hvarken hustru eller barn. Min lilla