Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1852, sida 2

I0TCSI0g IIUII IIU SaeUEROUA ÅIY) 4TVEkk RR Aa ake bortrest, sätta eld på möblerna. Svensson skulle härföre gifva Andersson i lyckligaste fallet, d. v. S. om hela assurans-summan utföll, 100 rdr, men i annat fall endast 50 rdr bko. Samma förslag sade sig Svensson förut ha gjort en emigrant vid namn Mars, men då denne ännu icke hade bestämdt yttrat sig, huruvida förslaget antogs eller icke, så unnade han Andersson, såsom äldre bekant och vän, hellre denna förtjenst. Till en början gjorde Andersson åtskillige invändningar häremot, hvaribland isynnerhet, att de personer, som bodde uti samma hus, kunde blifva inhebrända. Härpå skulle Svensson då hafva svarat, att de nog vaknade så tidigt att de kunde berga, åtminstone sina lif — och hvarom icke, så betydde detta ju mindre, endast deras plan lyckades. Efter mycken öfvertalning lät slutligen Andersson förmå sig att utföra Svenssons snygga projekt och bestämdes att Svensson kort derefter skulle resa öfver till Hisingön, derunder Andersson borde fyra på efter det sätt Svensson anvisat, nemligen så, att elden skulle läggas i en skänk och i sängen samtidigt, och yttrade dervid Svensson: para mina möbler blifva förstörda, så ger jag det öfriga san. Innan Svensson reste åt landet, lemnade han till Andersson att af denne förvaras och efter katastrofen återställas åtskillige linneoch klädesplagg samt emellan 40 och 50 alnar linneväf. Häröfver upprättades ett ordentligt köp med utsättande af köpeskilling, allt för att icke väcka någon misstanka om hvad som förehades. — Sedan det sålunda var förberedt och aftaladt med Andersson, reste Svensson till landet och var borta nära åtta dagar. Andersson kunde under denna tid icke förmå sig att utföra illgerningen, utan stod allt på samma fot vid Svenssons återkomst. Häröfver blef denne sednare ytterst uppbragt. Andersson lugnade honom likväl med en osanning, påstående att han gjort försök, men icke lyckats att antända möblerne, emedan han af någon tillstädeskommande blifvit skrämd. Nu använde Svensson härefter alla möjliga medel att förmå Andersson till utförandet af sin plan, bland hvilka bränvinet isynnerhet visade sig som en pålitlig och trogen bundsförvandt, så att efter redan åtta dagars förlopp Svensson åter begaf sig till Hisingön. Dessförinnan hade han med en tång i Anderssons närvaro utdragit en af fönsterkrokarne, så att Andersson genom fönstret måtte kunna erhålla obehindradt tillträde tillrummet; yttrande sig härvid Svensson till Andersson: clåt mig nu se att du är karl och icke äfven denna gången sviker migs. Samma afton kl. omkring 10 infann sig Andersson utanför Svenssons bostad dervid han bemärkte att ett af fönstren, icke detsamma ur hvilket Svensson ryckt kroken, stod på glänt. — Han gick derföre in genom detsamma. — Inkommen i rummet lade han sig på en soffa, der han somnade och vaknade först kl. 1 2 på morgonen. — Han steg då upp och efter det han itändt ljus tog han något redan förut, troligen af Hädda iordninglagdt kölle, bestående af torra trädstycken, som han tyckte vara fragmenter af en förgyld spegelram, hvilket han sönderflisade och lade in uti en skänk, hvarefter han antände detsamma. Sedermera flyttade han sängkläderne till ett hörn af sängen och i det andra ställde han ljuset så nära som möjligt intill sängstolpen och deröfver hängande sparlakan. Sedan han förvissat sig om att den sålunda anlagda elden vunnit tillräcklig styrka att fortsprida sig, aflägsnade han sig samma väg han inkommit. Med hastiga steg marscherade han hela nya alln utefter ända till Stampen, der han vände och gick tillbaka till brandstället. — Framkommen fill fönsterluckorna öppnade han dessa och bemärkte dervid, att rummet Var uppfyllt med tjock rök, men kunde icke blifva varse någon eld, hvarföre han äfven något litet öppnade ena fönstret, då genast elden häftigt blossade upp. — Farhågan att de i öfra våningen boende personer icke skulle vakna, utan blifva innebrända, uppstod ånyo hos honom. — Han beslöt derföre att med en stake, som händelsevis låg på gården, slå in någon ruta i andra våningens fönster och såmedelst väcka dem, hvarefter. han ämnat taga till flykten, men förekoms i allt detta, med undantag af det sistnämnda, af en person, som i detsamma kom gående å gatan och vid det denne blef elden varse genast gjorde allarm. Andersson slutade sin bekännelse dermed, att Svensson, några dagar efter händelsen, då de sammanträffade på en krog försökt. att öfvertala honom att ännu en gång tända på de möbler som ännu funnos Gvår, för att få dem helt och hållet förstörda, emedan, som Svensson skulle hafva utlåtit sig, det var förb—dt förargeligt att icke alltsammans brann upp, ty nu kunna de räkna stumparna af hvad som Brunnit. Andersson vägrade likväl bestämdt att gå in härpå och föreställde dessutom Svensson huru oklok en dylik handling nu vore, emedan den gåfve ytterligare fart åt de misstankar, som redan vidlåda Svensson, hvarpå denne dock svarat, att han omöjligen derföre kunde blifva misstänkt, enär han bodde på Gibraltar och nog skulle leda i bevis, att han den natten icke varit derifrån aflägsnad. Andersson yttrade slutligen att han vore öfvertygad det Svenssons piga, Hedda, på förhand varit underrättad om ifrågavarande mordbrandsanläggning; en förmodan, som han byggde på åtskilliga af Hedda fällda yttranden, såsom till exempel vid ett tillfälle, då hon utlåtit sig: ville det här skräpet bara brinna, så blefve Svensson nog hulpen. Andersson trodde äfven att ingen annan än Hedda ställt det rumsfönster öppet, hvarigenom Andersson ingick, då han anlade mordbranden. Olof Svensson infördes härefter, sedan Andersson fått gå in i ett annat rum. — Fräckt och ihärdigt förnekade han all brottslighet i denna sak. — Han vidblef sina första påståenden att han icke ägde ringaste kännedom om någon mordbrandsanläggning, äfvensom att han blifvit oskyldigt häktad. Polismästaren uppmanade honom i både bevekande och allvarliga ordalag att bekänna sitt brott och såmedelst lätta sitt samvete, på hvilket icke allenast tyngden af detta brott utan äfven hans hustrus sjelfmord hvilade — men allt återstudsade utan verkan från detta ännu sofvande samvete. — Hans oblyghet gick ända derhän att sedan Andersson åter blifvit inställd och confronterad med honom, svarade han både förebrående och sturskt på Ams enkla och bevekande uppmaning, att det vore bättre att här i verlden bekänna och lida för sitt brott, än att i en annan verld derföre blifva straffad. Poliskammaren förviste härefter ransakningens fullföljd till stadens Rådhus-Rätts 2:dra afdelning samt förordnade att de tilltalade emellertid skulle förvaras uti från hvarandra afskiljde rum i stadshäktet. SEEN — Handelsunderrättelser. Stockholms Börs den 17 December 1852. Att döma efter den närvarande väderleken, skulle e