Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1852, sida 1

— ——————— — vilja veta dem; men utan någon yttre impuls hade jag aldrig omnämnt mina utländska öden. Berättelsen derom blir lång, och vill du som jag, så taga vi oss en liten toddy, medan jag åter upprifver gamla sår och dermed trakterar din vettgirighet. Sedan gubbarne, de gamla trogna vännerna, satt sig i hvar sitt hörn af soffan, och de bestälda toddyarna anländt, sammanknäppte Lenning sina händer, drog en djup suck och började sin berättelse: — Du vet, att jag, vid min faders död, var ägare af en ej obetydlig förmögenhet, och du vet äfven bäst min sinnesstämning vid denna tid. Jag var ledsen vid allt; vid mitt fädernesland, derför att Mary ej fanns här; vid min handel, derför att: hon ej delade inkomsterna deraf; jag kan äfven säga vid mitt lif, emedan hon ej förljufvade det. Tanken på Mary hade så fastväxt i mitt hjerta, att uti allt hvad jag företog mig hade hon någon del. Det gick så långt, att ofta, då jag de tvenne sista åren af min faders lefnad arbetade på kontoret, tyckte jag mig arbeta blott för henne. Du ser således huru väl jag höll den ed, som du assordrade mig. Men till saken: Sedan jag i vexlar realiserat allt: hvad jag ägde, lemnade jag staden, stannade i Götheborg ungefär trenne veckor, i afvaktan på passande