Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1852, sida 1

kom midt för Lennings hus, såg jag unga herr Edvard komma utspringande, utan att låsa igen sin dörr. Jag tyckte det var synd, att dörren skulle stå öppen, i händelse någon oredlig menniska blefve det varse. Jag gick derför in i porten, för att slå dörren i lås. Men då jag tittade in i rummet, såg jag, vid det starka skenet af ljusen från andra sidan af gatan, någonting som blänkte på bordet. Den onda anden förledde mig för första och, med Guds hjelp, för sista gången i mitt lif, att se litet nogare efter hvad det var, och jag såg en besynnerlig ring, som, innan jag sjelf visste ordet af, låg i min ficka. Derpå skyndade jag ut, lät dörren stå som hon stod och gick hem, der jag efter mycket besvär upptäckte huru ringen skulle hopläggas. Jag gömde den mycket noga, och om våren, då jag åter reste ut till sjös, tog jag den med mig. — Nå, hvar är den nu? Har du den qvar, eller kan du återskaffa den? — Ack nej, herre, vi seglade till Aberdeen, och der sålde jag den till en juvelerare. — Visade du honom huru den skulle upptagas? — Nej, jag sade icke engång att den kunde Öppnas. — Ditt fel var stort, men din ånger deröfver, efter en så lång tids förlopp, försonar