Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1852, sida 1

Man började äfven derigenom snart ändra tankar om den gamle misantropen, som han allmänt kallades. En gång inträdde Borg till en sattig sjömanssamilj, som ett par gånger under mannens sjukdom emottagit hans välgerningar; men huru förundrad blef han ej, då sjömannen nu enständigt nekade att vidare mottaga något understöd af honom. — Har du då blifvit frisk? kan du arbeta för ditt uppehälle? — Ack nej! men dessa valgerningar är jag icke värd, då de komma från herr Lenning. — Huru vet du om de komma från honom? — Jo, hela staden vet, att herren hjelper honom att utdela almosor, derför att han sjelf icke vill synas. Han vill icke engång hafva tack derför, ty häromdagen ville en gammal gumma, som ni understödt, gå och tacka honom, men han körde henne på porten. — Men hvarför kan du icke emottaga hans almosor lika väl som någon annans? Mannen kastade sig på knä: Ack, herr Borg, för Guds skull, förråd mig icke, men jag skall omtala, hvarför hans välgerningar bränna på mitt samvete. För så der omkring 38 eller 40 år sedan, då jag ännu var jungman på ett kofferdifartyg, gick jag på julafton ut och såg på alla de upplysta fönstren i staden. När jag