Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1852, sida 2

egendom och gods, blott borgen ställes. Man har exempel uppå, att på sådant sätt, t. ex. fartyg belagts med qvarstad, å annan ort, der för att under något förgående år, den skeppare, som då förde det, ej dit aslemnat fraktgods, nödsakad att för is upplågga det några mil ifrån bestämmelseorten; och fartyget har sålunda för hela året varit utan nytta för ägaren, oaktadt konungens befallningshafvande bordt af skepparens sjöförkl. finna hela orimligheten af qvarstads-anspråket, helst frakten ej var betald. Så kan en persons egendom srånryckas honom för lång tid och hans deraf härflytande utkomst till den grad rubbas, att hans hela välfärd sättes på spel. I det nu ifrågavarande beslaget å klädespersedlar, se vi en stadsfiskal, utan att en gång öfverståthållare-embetet undersökt lagenligheten af skräddare-embetets begäran, bortföra gods för 20,000 rdr från en handlande, hvilken, om han ej så snart genom domstolen fått det åter, eller ej haft dels så stor förmögenhet och dels så stort förtroende, att han kunnat ställa en motsvarande borgen, skulle måhända i åratal, under en kitslig rättegång, funnit sig beröfvad den egendom, af hvilkens försäljning han ; . . 2 ö kanske haft sin enda bergning. Huru många dylika våldsamheter begås icke i smärre skala, snart sagdt dagligen, emot det lägre och fattigare folket, som lefver af handelsoch näringsföretag, beroende af våra oförnuftiga och orediga, ja, man kan säga förbistrade ekonomiska ooh policiella stadganden och vårt embetsmannaförmynderskap! Huru grymt och förstörande kan ej den rike, eller af vederbörande myndigheter gynnade, försälja och skada den fattige, som till honom kommit i sådana förhållanden, att under sken af tvistigheter hans ringa egendom kan seqvesteras, o. s. v.? Huru kan det väl förenas med begrepp om borgerlig frihet och säkerhet, att en sådan ofantlig makt att skada; kan vara lagd i en embetsmans, en fiskals hand? Men tanken på det bristfälliga, det olycksbringande, i denna del af våra angelägenheter, och på den skadliga inflytelse ett sådant embetsmannagodtycke onekligen mer eller mindre utöfvar på alla våra närande folkklasser, hvilka derföre befinna sig i såväl politiskt, som ekonomiskt afseende nästan i ett ofritt och af makten beroende tillstånd, har måhända fört mig för långt: icke i afseende på sanningen och rättvisan i hvad som af mig blifyit yttradt, utan i afseende på yttrandets vidiyftighet. Jag har dock trott mig böra utveckla mina skäl, att fästa en allmännare uppmärksamhet på förhållanden, som så mäktigt ingripa i allmänt och enskildt väl, och detta i hopp, att en större förmåga och skickligare hand skall upptaga dem till en fullständigare granskning. Här är mycket armt på nyheter, och Stockholmstidningarne hafva redan berättat det ringa som inom administrationen passerat. Den vägrade nåden åt den till landsförvisning dömde himmelsfärds-förnekaren Pettersson, har onekligen väckt allmän förvåning, men ingalunda allmän förtrytelse. Här finnas ännu så djupt rotade religiösa fördomar, att mången anser verldsliga straff böra tillämpas för tros-saker, och man kan gerna antaga, att här finnas tusende, som fastän de sjelfva aldrig tänka på Gud, snarare ogilla landsförvisningen derför att de ej få se den stackars mannen lida spöstraffet, Gudi till ära.— Han vistas ännu här och har med låkarebevis styrkt att han icke kan färdas på åkdon, så att han begärt att öfver sin sadernebygd (Eksjö) få vandra genom landet. Troligen gör han derunder, efter det långvariga fängelset, sin egen himmelsfärd. Hvad man mest hör, i anledning af denna för vår national-ära föga hedrande landsförvisnings-akt, är undran, om nåd blifvit vägrad, i fall Konungen sjelf beslutat derom. Det är besynnerligt nog, att afgörandet af denna sak icke uppskjöts, liksom mycket annat, för att afvakta Hans Majestäts tillfrisknande; deraf hade väl ingen olycka vållats? Men ännu besynnerligare vore det, om Interims-Regeringen, vid utöfningen af detta Kongl. prerogativ, skulle hafva underlåtit, att dessförinnan få del af Konungens enskilta tanka. Man har af bulletinerna ej sett, att Hans Majestät, vid den tid nådansökningen afslogs, var på det sättet sjuk, att han ej redigt och -högsinnadt kunnat yttra en åsigt om ett förhållande af denna enkla beskaflenhet; ja, man kunde säga, att till och med om Hans Majestät skulle kännt sig sjelf så sjuk, att han möjligen anade en snar bortgång, hade just denna nådefråga kunnat vara ett värdigt föremål för hans egna betraktelser. Lika stark, som tron på Gudamenniskans himmelsfärd, måste ju tron på räkenskaps-pligten för våra handlingar här i lifvet vara. Hvem skulle då bättre kunnat besluta i denna saken, än en god och rättvis och sanningskär Konung, på sjuksängen? LJ