Rättegångsoch Polissaker. Baasinska målet. Den af madame Bassin och hennes Son, hr Francois Bassin, i går till poliskammaren inlemnade skrist har följande lydelse: Till vällofl. Poliskammaren i Götheborg! Då, besynnerligt nog, Poliskammaren ifrågasatt mina moderliga rättigheter i afseende å min dotter Victorine och vid senaste rättegångstillfället ålagt mig att, för ytterligare bestyrkande af dessa, förete handlingar, hvilka härvid bifogas, samt härtill kommer att förhandlingarne i målet blifvit genom en härstädes utkommande tidning offentliggjorda, finner jag mig af skyldig aktning såväl mot mig sjelf och min familj, som den allmänhet till hvars kännedom saken kommit, föranlåten att närmare belysa de förhållanden, som med ifrågavarande tvist ega sammanhang. Sedan min man, genom iråkad sinnessjukdom, icke på många år kunnat försörja hvarken mig eller barn, har jag ensam måst göra detta och derjemte bekosta barnens uppfostran, hvartill jag uppoffrat allt hvad jag erhållit för de engagementer jag innehaft i flera större städer, hvaribland Petersburg, der jag jemte min äldsta dotter, Laura, varit anställd vid kejserliga cirkus, med ett årligt appointement af 15 till 18000 fr.; nämnda dotter har nu vid samma cirkus ett årligt salarium af 24,000 fr. (Senare förhållandet har jag blott velat nämna, för att visa de förmåner Victorine och hennes broder Francois en gång kunnat bekomma, om de nu varit anställde vid denna cirkus; hvartill kommer att en sujet der, efter 10 års tjenstgöring, erhåller lifstidspension; — förmåner, som ett mindre; kringresande konstberidare-sällskap icke kan gifva.) Victorine har under tolf års tid åtnjutit den sorgfälligaste uppfostran uti en pensionsanstalt i Paris, hvilket årligen kostat mig 1200 fr. Francois har i denna stad fått en lika vårdad uppfostran. Båda ha först för omkring två år sedan valt konstberidare-yrket och detta mot min — vilja. Jag har säledes icke, såsom man yttrat inför Poliskammaren, kastat dem in på denna bana. Enligt deras önskan begaf jag mig med dem i sistl. Juni månad på väg till Petersburg, der min äldsta dotter för dem föranstaltat engagement, och råkade — till vår olycka — att sämmanträssa i Berlin med Hinne-Ducrowska sällskapet samt lät öfvertala mig att åtfölja detsamma under trenne månader, tills cirkus skulle öppnas i Petersburg. Sverige besöktes derefter. Det var i Norrköping jag fattade misstankar mot hr Hinne i afseende å hans förhållande till min dotter, hvilka farhågor snart öfvergingo till visshet, då alla föreställningar icke kunde förmå henne att icke lyssna till hr Hinne, hvars beteende jag öppet ogillade; och då hr Hinne icke eller fäste något afseende vid mina klagomål häröfver, så var det, efter ankomsten hit, vid ett tillfälle, då min dotter på mina förmaningar gaf ett opassande svar, som jag tilldelade henne tvenne örfilar, en bestraffning hvartill jag ansåg mig ega rätt såsom moder. Härutinnan består hela den förskräckliga, så vidt utbasunerade misshandlingen; allt hvad i öfrigt härom berättats är sanningslöst, och har endast tillkommit för att nedsätta mig som moder, i afsigt att derigenom kunna beröfva mig min dotter. (Mången far eller mor i mitt ställe skulle troligen förfarit på lika sätt, utan att någon framkommit med det orimliga påståendet, att ett barn derför är berättigadt att lemna föräldra-hemmet.) Till slut måste jag hota hr Hinne med att jag jemte barn genast skulle lemna sällskapet, så vida han icke afstode från sina tvetydiga afsigter å min dotter, men då försvann hon och blef borta flera dagar, tills jag underrättades om att hon uppehöll sig hos hr Hinnes moder, der hon ännu vistas. . Det är häröfver jag klagat och begärt, att min dotter måtte återkomma till mig, som genom en ärlig pension af 4,800 fr. eger tillräckliga medel att försörja mina barn, tills jag finner ett för dem fördelaktigt och passande engagement; men aldrig samtycker jag till att någondera af dem numera få åtfölja Hinne-Ducrowska sällskapet. Häraf inhemtas således, att mitt beteende mot min dotter icke varit annat än hvad man af en rättänkande och om sitt barns bästa ömmande moder borde vänta; och må hvarje moder, som ser sitt barn ryckas ur sina armar, för att lemnas till rof åt förförelsen och slum