Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1852, sida 1

vissa obestämda misstankar. Ett par vänner, hvilka nästan dagligen omgåfvo honom, pumpadesganska ofta af den goda stadens nysikna innevånare, men de smålogo endast, runkande på hufvudet, togo en vigtig min på sig och stadsäste derigenom ännu mer den tron, att det icke stode så rätt till. Saken var den, att de goda vännerna visste jemt upp lika mycket som den värde läsaren om hr Lenning, som, efter dagens arbete på kontoret, emottog dessa gäster, hvilka funno sig roade af hans upplysande och underhållande konversation och trakterade af hans ypperliga viner. Men nu, sedan han slutat handeln, gjorde han icke mera min af att bjuda dem till sig. Edvard Lenning, son af en förmögen handlande i samma stad, hade i yngre år utgjort sin faders hela hopp. Öppen och ungdomsglad, egnade han de unga flickorna sin hyllning, och lik fjärilen flög han från blomma till blomma i den lustgård, hvari han lefde. Månget hjerta råkade i uppror, då han en längre stund samtalade med någon flicka och många voro de giftiga och afundsjuka blickar, hvilka slungades emot den lyckliga; men i nästa ögonblick var en annan föremål för samma lycka, samma afund. Så fortfor han till sitt 25:te år att leka med hjertan, då han sjelf helt plötsligt fastnade i ett af de nät, dem han, måhända utan öfverläggning, utlaggt för så många andra. En skottsk familj, Mac-Donald, hade öfverflyttat till Sverige och bosatt sig uti Edvards födelsestad. Dess enda dotter Mary gjorde genast vid första åsynen ett djupt intryck på den eldige ynglingen. Med en junonisk hållning förenade hon en charits behag, och den milda blygsamhet, som utgör qvinnans största prydnad, då den ej urartar till tafatthet. Ofta då Edvards blixtrande ögonkast mötte hennes milda blick, tycktes det, som om uti denna blick låge en bön om förskoning.