rien nedsattes till 5t d. per och för den förra fortfore att vara hvad den hittills varit, eller 7 d. per E. Inkomstskatten, som hittills inbragt något mera än 5 mill. om året, beräknades genom dessa åtgärder skola höjas till nära 53 mill. Dernäst föreslogs en förhöjning af skatten å hus, så beskaffad, att först och främst det minimebelopp, der skatten vidtager, sänkes från 20 till 10 E, och för det andra att den nuvarande afgiften höjes från 9 d. till I sh. 6 d. och från 6 d. till 1 sh. Af dessa tvenne förändringar väntar man sig den framgång, att skattens hela behållning uppbringas till en summa, som blott är 150,000 mindre, än den i fjol upphäfda fönsterskatten. För hvad som på nu angifna sätt icke kunde betäckas i bristen, finge man draga vexel på statsinkomsternas ökning utöfver det belopp, hvartill de beräknas. Öfverskottet för det nu löpande finansåret, ursprungligen blott beräknadt till 400,000 Cd torde i verkligheten uppgå till 1,600, 000 E. Samma resurs togs äfven i anspråk för det äskade förhöjda anslaget af 600,000 till förbättring af landets försvarsanstalter. Detta anslag vore af behofvet påkalladt, huru förhållandena i Frankrike än måtte gestalta sig. Slutligen yttrade skattkammarkansleren sin öfvertygelse vara, att de af honom föreslagna åtgärder skulle lända hela samhället till gagn och att de vore grundade på sunda finansprinciper. Det synes äfven af de beräkningar, som hr dålsraeli gjort på statsinkomsternas stigande, att han hyser ett starkt förtroende till Englands hjelpkällors styrka, dess nuvarande välstånds sunda rot och dess kommerciella och financiella ställnings fasta grundvalar. Han har rätt dertill, och hans auktoritet har ett visst värde, ty ingen har haft bättre tillfälle än han att undersöka och ransaka landets och synnerligast de nödlidande klassernas tillstånd. Han slutade sitt mer än 5 timmar långa tal med att föreslå, det huset skulle bevilja 11,742,500 till inlösning af cirkulerande skattkammarobligationer. Huset gaf dertill sitt samtycke, sedan ett stort antal af dess medlemmar, bland hvilka hrr Goulbourne, Hume, lord John Russel o. s. v., anfört en hel mängd saker, dels för, dels emot de särskilta punkterna i ministerns plan. Någon egentlig förhandling öfver densamma kom naturligtvis icke i fråga, enär hvarje punkt för sig kommer att senare särskilt behandlas. Hr d Israeli stack in vid tillfället några förklaringar, såsom att han redan d. 10 ämnade föreslå en resolution rörande husskattens förhöjning och thetullens nedsättning, och att han icke kommer att föreslå inkomstskattens förlängning för längre tid an 2 eller 3 år, emedan det vore möjligt, att man derefter skulle kunna umbära den. Den vigtigaste förklaringen var dock den, att han betraktade alla delarne afsin plan så förbundna med hvarandra, att om ett enda af hans förslag icke blefve antaget, skulle det i hans ögon komma på ett ut med en förkastelsedom öfver hela hans system. Under loppet af sitt tal har skattkammarkansleren äfven yttrat sig öfver de stora utvandringarne, i hvilka han icke såg någon anledning att befara en minskning aflandets konsumtionskraft. Tvärtom ansåg han utvandringarne vara egnade att stärka denna kraft. Han sökte äfven att häfva fårhågorna för en genom utvandringarne förorsakad onaturlig stegring af arbetslönen. Regeringen, som låtit anställa noggranna undersökningar, har icke förmått upptäcka någon ovanlig stegring af arbetslönen. Denna har visserligen stigit, men blott till allas båtnad, och i hvarje fall har konsumtionskraften i allmänhet derigenom icke lidit något afbräck. Afven är härvid att märka, att ehuru kapitalets vinst väsendtligen beror af arbetslönernas höjd, dock en annan ännu vigtigare sak, nemligen räntfoten, får tagas med i betraktande. Om nu arbetslönen är högre, så är räntfoten lägre och penningar mera åtkomliga än förr, och dertill hafva de stora upptäckterna af guld väsentligen bidragit. Dessa upptäckter hade på landets penningeförhållanden utöfvat ett högst fördelaktigt inflytande, på hvars varaktighet han med fasthet hoppades. Vi få härvid anmärka, att det ännu icke är afgjordt hvad den stora tillförseln af guld kan hafva för. inflytande på myntfoten i England: guldets vårde. Den 7 dennes noterades i Hamburg kursen på England i 13 m:k 13 sk. En så låg kurs kunna vi knappt minnas, med undantag af perioden 1808—1815. Priset på guld har äfven fallit i Hamburg och stod d. 7 blott i 4243 m:k. För att nu tala om det intryck dysraelis finansplan väckt, få vi först nämna, att den haft ett fördelaktigt inflytande på statspapperen, i det consols stigit till 10134. Hans plan prisas annars på börsen derför, att den icke innehåller några förslag om sänkning af räntan å statsskulden eller andra som kunde djupare inverka på fondaffärerna. De handlande äro na