Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1852, sida 1

Hjalmar skyndade till henne, sattade våldsamt hennes hand, och började sramstamma en lång följd af ord; mera passionerade än sammanhängande. — Huru! — svarade Clementine, dock med något sväfvande röst — skulle jag någonsin ha uppmuntrat er till en sådan förklaring . Ö nej, ni kan aldrig uppfatta slygten af min känsla, er själ aldrig sympathisera med min ... välan, glöm er dåraktiga passion . . . ni skall dock alltid finna en vän i mig. Clementine lemnade hastigt rummet, liksom hon fruktat att ändra sig. Hjalmar stod förintad af smärta. Fadren hade kallat honom en -aktningsvärd yngling och dottren sin vänt — men detta var för litet för en älskares förhoppningar. Francäsen spelades nu upp och Clementine fattade sin fästmans hand, för att låta honom föra sig till deras plats i dansen. Hjalmar såg det och slet sönder sina fullkomligt oskyldiga handskar. Han gick bort till busleten, störtade i sig några glas punsch och lemnade derpå balen. — Det var ändå skada — mumlade dervid Clementine — han var så vacker och så treflig att språka med sen, men ... Vi behöfva väl ej upplysa, att denna lilla reflexion ej gällde hennes dansör, herr Jackson. V. En knallesskekt. Den som dagen derpå sett en ung man med hastiga steg och mulet ansigte skynda nedför Vallgatan, knuffa sig väg mellan månglerskornas korgar och böndernas kärror på Kungstorget och dervid taga vägen utåt al