Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1852, sida 1

rigtighet — — herrskapet har bedt mig, att jag, hvar gång herr Adler kommer hit, skall säga, att de inte äro hemma. Det gör mig riktigt hjerteondt, men . . . adjö herre! Gumman slog igen dörren och Hjalmar hade ingen annan råd än att gå sin väg. Hade jag varit der skulle jag rådt honom att genast begifva sig till en åderlåtare, ty det stod nu verkligen ganska illa. till med honom. Han funderade ett ögonblick på att göra af med sitt olyckliga lif. Hvem skulle väl trott en eljest så lugn och förnuftig karl som herr Hjalmar Gereon Adler om en sådan galenskap? Endast sättet brydde honom något. Skulle han dränka sig? — Nej, vattnet var för kallt. Det är dessutom så simpelt att dränka sig. Man kommer att stå i tidningarne bland drunknade manspersoner Skulle han taga in förgift? — Duger ej, ty gift smakar så fördömdt illa och förorsakar ännu värre magref. Apothekaren kunde också få det infallet att istället gifva honom kräkpulfver, och då blefve han ett åtlöje för hela staden. Nå, än att hänga sig? — Fy då! det finnes inte fulare än att se en karl i hängande ställning. Grenarne torde ej bära riktigt . . byxorna kunde spricka under operationen . ... nej, det går icke an. Än att osa ihjel sig? — Åh nej, man skulle tro, att det skett af våda, och det offer, han gjort för sin kärlek, skulle för alltid bli Clementine okändt! Nå så skjuter jag mig för pannan. Det är en död, som anstår en karl — men plötsligen tycktes han ha fått en ny id, ty han hoppade till och utropade. Åh, hvilket lyckligt infall! (Forts.) A — —