Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1852, sida 1

lkerna — skulle säkert ha anmärkt, att den unga mannen var antingen en förtviflad älskare eller en förtvislad bankruttör. Han var det förra, ty det var Hjalmar. Han hade föresatt sig att göra ännu ett försök att beveka Clementines hårda hjerta, ty hans kärlek hade nu nått sin högsta grad. I allmänhet följer karlarnas kärlek följande marche . först känner man en viss oförklarlig dragning till en vacker flicka, men man vill ej ännu medgifva, att man är kär . . . derpå märker man ett starkare tilltagande i sin känsla; man gör vers, man kastar ömma blickar, man låter sin flamma förstå, att hon öfverträffar alla qvinnor i verlden, från drottningen af Saba till Fanny Cerito . . . så kommer den. der kkärleken öfver öronen som, åtminstone af amatörer, påstås skall vara så angenäm; man begår dårskaper, man får sömnlösa nätter och slutar med att kasta sig till sin älskades fötter . . . man blir förlofvad och gift; smekmånadens nöjen fylla hjertat med förtjusning . . . slutligen svalnar hettan, det kalla förnuftet återkommer; kärleken antager formen af aktning och vänskap — detta dock endast i lyckligaste fallet. Med klappande hjerta anlände Hjalmar till Hedendal. Han ringde. Ingen kom att öppna. — Man kanske är på besök hos grannarne — tänkte han och ringde ännu en gång. Ej beller nu öppnades det. En jalousie i Clementines fönster rörde sig dock, men det såg ej Hjalmar: — Nå för sista gången då — och han ringde, så att klocksträngen nära på hade. sprungit af. Omsider stacks en nyckel i nyckelhålet och ett käringeansigte tittade ut genom den halföppnade dörren. Det var gamla Margrethas. — Är Clementine . , . jag ville säga, är herrskapet hemma? — Nej — svarade gumman med den naivaste upp