slag, som just nu skulle slå ned öfver hans förhoppningar. Då han i sin elegantaste balkostym inträdde i salongen på Hedendal, steg herr Warrenius med sin högtidligaste min fram och presenterade för honom en ung dandy med omsorgssullt friserade lockar och omenskliga sadermördare: — Se här, min bäste herr Adler, en ung förhoppningsfull man af den rikaste samilj, herr Jackson. Han har gjort oss den äran att bedja om min dotters hand och är nu att betrakta som medlem af vår samilj. Min herre, jag är viss att ni deltager i vår glädje öfver Clementines lycka. Hjalmar syntes i detta ögonblick på intet vis intressera sig för Clementines lycka. Ursinnig öfver den oförmodade nyheten, bugade han sig i förvirringen för en gammal mäklare, som med händerna i fickan stod bredvid Jackson. — Ja visst — stammade han, ännu vänd till den gamle herrn — ni är ganska lycklig ... var öfvertygad om min uppriktigaste (han ville sagt min uppriktigaste afsky) ...hm, hm ... aldrig ha er ungdoms drömmar . .... Ett gapskratt från den hederlige mäklaren, hvars ungdoms drömmar inskränkt sig till en kontorsplats med 1000 riksdalers lön, hin