molndetackt, Ukall 101K468 4111091 HUd4119 v trumpns. Man har hårt allmånt klagas öfver brist på förtjenster, brist på arbete, brist på sysselsåttning och tidsfördrif — den vanliga klagan på penningbrist oberåknad -— och handeln tyckes hafva varit så afskråmd, så hopplås och öfvertygad att det var förbi med folkets vakoch verksamhet, att den ej engång spekulerat på talg, så att vi hotas att snart, utan både stearinoch talg-ljus, öfverlemnas i mörker. Att nu anse detta otreflighets-tillstånd endast förorsakadt af tillståndet inom hofvet, år, såsom vi redan antydt, oantagligt. Detta kan hafva en andel deri, ungefår motsvarande hofhållnings-summans förhållande till hela statsunderhålls-summan; men den hufvudsakliga anledningen måste såtas annorstådes. Frågar man hvari den består, så år det både ömkligt och löjligt, att höra de olika omdömena. Ingenting kan påtagligare vittna om hela förbistringen af ett på ståndsklassprivilegieoch korporations-intressen grundadt och i sina innersta sogningar språngdt och söndradt samhälls skick, blott sammanhållet af envåldets centraliserade stats skick, ån dessa mångfalldigt skiftande svar, som på den frågan vankas, och hvilka alla vittna om den ytterligaste obekantskap med allmånna förhållanden, på samma gång den vittnar om de ensidigaste och inskrånktaste begrepp om de enskilta. Om man ej, under omsorgsfullt och fördomsfritt betraktande af verldslifvets stora, allmånna utveckling, kånde sig glad och lifvad af åsynen, huru på det hela vårt slågte framskrider till ett bätire, ett förnuftigare och till en allmånnare trefnad ledande samhållstillstånd; om man ej vant sig vid åskådandet af de stora krafter, som nationernas inre stråfvanden och yttre gemenskap såtta i verksamhet, att urskilja de vårderika, allmånna resultater, från de tillfålliga och enskilda, hvilka oftast åro lika sorgliga som afsmakliga; om man ej, vid bortsofringen af dessa, funne på bottnen ett residuum, hvars ädla halt lofvar att en gång, under en måktig försyns ledning, blifva slågtets största rikdom; om med ett ord, själen ej anade något mer af framtiden, ån of denna stunden i vårt nationella lif: i sanning, man skulle då nådgas fråga sig, om vi ej hunnit fram antingen till det stadium, der ingen förbåttring mera år möjlig, intet slut på missförhållanden, stora lidanden, enskild nåd, allmån obelåtenhet, tånkbart, eller rent af befinna oss på återvågen till det tråldomstillstånd under fåvålde och herrsklystnad, utur hvilket vi, fullsöljande våra fäders bemådanden, trodde oss vara på god våg att befria våra efterkommande. Mången torde kanske tro, att denna åsigt af det nårvarande förhållandet inomdetta samhålle år alltför melankolisk — och att det ej står så illa till i det gamla Sverige. Äfven vi hoppas detta och hafva ju yttrat skålen, hvarföre vi icke misströsta. Men vi tala om hufvudstaden, och der äro bevisen för vår åsigt beklagligen alltför många. Der år för ögonblicket opinionen, man bår ej endast säga dof och qvalmig, ty det förändras lått genom en eller annan vindflåkt, som fördelar den politiska horizontens moln, utan tillika så obeståmd, så irrande, att allt hvad vi hår yttrat, alldeles icke år ösyerdrifvet. Det år oförnekligt, att en reaktionår anda griper hår omkring sig; att den ej endast utbreder sig hos de aristokratiska klasserna, utan hos många andra, som fordom med inga små privilegier, på sått och vis tillhört dessa, såsom t. ex. handtverksmåstare, vissa slags handlande och fabriksidkare; att den nu, mera ån förr understödjes och uppmuntras af byräkratien, och att sjelfva presterskapet, som hittills i allt hvad ej rört deras egna angelågenheter varit neutralt, nu mer och mer visar sig benåget att intaga undantågslagar ech företrädesråttigheter i sina, om ock ännu tysta, förböner. Sådan år, efter allt hvad man af en eljest temligen overksam periods karaktersdrag kan sluta, stållningen hårstådes; och huruvida den skulle till någon allmånnare fördel föråndras genom någon blifvande anledning till politisk verksamhet, t. ex. genom en riksdag, synes vara problematiskt, då såsom vanligt snarare riksdagarnes förhandlingar visa intrycket af hufvudstads-opinionen ån af landets. Men det torde frågas: hvartill denna obehagliga npptåckt? hvarföre blotta en sådan misströstande förmodan om den närmaste framtidens förhållanden? Är det ej att lemör 6. 1. 2. . GAI Ah få dann hann