oss. Det är omöjligt att styra den här slupen annat ån fördivind. Om de icke se oss, så måste vi fortsåtta vår åfventyrliga resa. Derpå beskref han för Eleonor skonertens rörelser. Den stannade några minuter långsides vraket, och skyndade sedan med alla segel tillsatta, derijråän i en riktning, som lemnade föga hopp öfrigt, att dess utkik skulle få sigte på flyktingarna. — Briggen håller på att sjunka, det kan jag sluta af skonertens plötsliga och skyndsamma affård, sade sir Reginald slutligen, Eleonor, vinden år god och stadig; du har sofvit, men jag icke på två dygn, och mina ögon falla ihop af sig sjelfva; håll slupen precist i den kurs ban nu har, medan jag tager mig en liten lur. Våck mig, min ålskade, om brisen skulle ökas det minsta, men våck mig under alla omståndigheter inom tre eller fyra timmar. Jag vill ej gerna lågga mig, men naturen tager ut sin rått, och jag behöfver ett redigt hufvud och klart öga för morgondagen. Gud välsigne dig! (Forts.) RR