—— — ——— —— — — —— Rico, som tillhörde Spaniornerna, hans afsvurna fiender. Mähända var han icke personligen känd af någon der, och han hoppades på de kånslor af mensklighet, som man naturligtvis antager finnas i hvarje menniskobråst emot personer i deras belågenhet. Men han kånde åfven mulattens håmndlystna karakter; och var fullkomligt öfvertygad att denne, ehuru han i många år varit honom en trogen tjenare, nu gerna skulle sätta sitt eget lif på spel, för att få håmnas. Han behöfde endast såga ett ord, och kaptenen på Ensliga stjernan vore röjd. Det hade varit klokast att genast döda honom, sade han plötsligt med hög röst, utan att sjelf mårka det. — Hvem? utropade Eleonor, som satt i aktern vid hans sida, i en förfårad ton. — Mulatten. Jag fruktar att han bereder vår undergång. Vid dessa ord lekte den häftiga soldaten maskinmässigt med den ena pistolkolfven, under det hans mörka ågon hotande voro fåstade på den bundne. — Nej, Reginald, båttre år att åfventyra allt ån att flåcka dina hånder i blod, sade Eleonor rysande; under det hnn lade sin hand stadigt på hans arm. — sannt, min ålskade, sade fribytaren tank