Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1852, sida 2

sök s samt äfven för att t rådda mig g själf, så föreslog jag dfverflyttningen till Ensliga stjernan. Men jag kan numera icke mårka att vattnet stiger i rummet. — Ack, gif mig icke något fåfängt hopp: Jag underkastar mig nu hvad som hellst . Reginald, min fader år dåd, och den, som jag ålskar, år misstånkt att vara hans baneman; hvad kan vål då lifvet vara för mig? — Hvad det år för hvarje skapad varelse: det skönaste och herrligaste af allt, Eleonor. Man bår aldrig förakta lifvet, ty det erbjuder vida mera ljuft ån bittert, om vi endast söka det förra. Eleonor, hoppas på lyckligare dadar. Min ålskade flicka, haf förtroende till en man, som aldrig låtit en osanning komma öfver sina låppar. Ni skall vål åndå blifva min stolta och lyckliga maka, aktad och ålskad af alla. Ack, jag ser denna tafla tydlig och klar framför mig. Den såkra och åfvertygande tonen i sir Reginalds ord uppmuntrade Eleonor. Hon råckte honom med ett. mildt leende sin hand, under det att hennes ågon, strålande af nytt lif och hopp, voro fåstade på hans ansigte med ett uttryck, som just i detta ögonblick kom hans bjerta att håftigt klappa. Han tillade ännu några tröstande och uppmun