Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1852, sida 2

tat; men om det skulle hända, sä mäste vi sätta en båt i sjön och försöka vår lycka med den. — Briggen sjunka, det vara säkert, fortfor mulatten, hvars tankar dock tycktes vara annorstädes. — Åh, den sjunker visst icke. Se, stormen har redan saktat sig, ehuru vågorna rulla höga som berg. Gå till roret. Vi skola sköta det hvarsin halftimme. Mulatten lydde, och sir Reginald nårmade sig till den unga flickan. — Eleonor, det hår år verkligen en förfårlig belågenhet för er; men haf hopp och förtröstan. Måhända slippa vi ifrån alltsammans lättare ån vi förestålla oss, hellst om stormen fortfar att aftaga. Vi åro icke två hundra mil från land, och slupen skall utan minsta svårighet föra oss den vågen. — Ack, vi få aldrig mera se land, svarade Eleonor i dyster ton; ådet år emot oss. — Eleonor, fål! aldrig modet, förtvisla aldrig, ty det år olyckans såkra förebud; liksom en fast förtröstan utgör halfvaflyckan. Ännn år briggen i temmeligen godt stånd, kanske blef den för hastigt öfvergifven; ty för att tala uppriktigt, miss Bowen, så fruktade jag verkligen för dess sjunkning. Jag såg: låckan gjorde manskapet modfåldt, och orI sta