IX. En förtvislad belägenhet. Våra tre åfventyrares belågenhet var nu ögonskenligen af den mest plågsamma, kopplösa och hemska karakter. De voro allena ombord på ett vrak, som oupphörligt fylldes med vatten. För en timmes tid voro de fullkomligt osörmögna att styra detsamma. För att få några ögonblicks öfverläggning och hvila, fastgjorde de roret midskepps, hvarigenom briggen lades rakt bidivind, och derpå rådslogo de. Eleonor satt på dåck i nåstan medvetslöst tillstånd. Ensliga stjernan var redan längt borta i lä, men gjorde likväl förtviflade försök att komma i lovart om briggen, en ställning, som den hittills nåstan beständigt bibehållit; de tvenne månnens erfarna ögon sade dem dock, att alla dess bemödanden skulle blifva fruktlösa. — Hvad ni tänka vi nu göra, massa? sade Josh med ett trumpet och nåstan fråckt grin. — Såtta vårt hopp till vårt mod och vår ståndaktighet, svarade ex-republikanen. Stormen har snart uttömt sitt raseri; vattnet i rummet stiger väl icke så fort som vi fruk