sätt endast kan man få en kraftig styrelssom utdelar sina arresteringsordres öfver hö ga och låga. Men skulle icke sjelfståndig heten i äsigter och karakter håraf lida? S Tidn. har klart bevisat att detta ej år attbe fora. Åro icke våra militårer sjeljständiga Följa de icke alltid sin öfvertygelse, då de få Uttrycka de icke alltid sina sria opinionsyt tringar, så snart chefen Önskar? Huru sjelf ståndigt handlade de ej i detta fall i de Zachrissonska aflären? Alltså — för-sjelf ståndighetenbehöfver man ej vara rädd ock fördelarne åro gisna. Vi hoppas också at en motion måtte våckas till nåsta riksdag om detta sått att bryta embetsmannavåldetInnan vi af Sv. Tidn. blifvit inledda i denntankegång, väckte likvål den Gynther-Langeliska målet hos oss en alldeles motsatt tanke emot Sv. Tid:ns, nemligen att orsaken till den nu uppkomna, oangenåma tvisten, var ej den at landshöfdingen hade för liten makt öfver sin landskamrerare, utan snarare den, att han ögde en obehörig makt öfver honom. Hade landshåfdingen 6. aldrig ågt rått att så der, efter eget behag, gifva landskamrern en skrapa, så hade hela klagomålet uteblifvit, till stor fördel för båda och för deras plaisers anseende. Men, såger man, landshåfdingen måste äga denna rått, för att kunna drilva på ärenderna, förekomma söl och tidsutdrågt Åc. Ingalunda. Må landshöfdingen hos vederbörlig öfverrätt anmåla sina underordnade embetsmän, och må varningen sålunda komma ifrån en offentlig domstol, ieke från en sjelfmyndig individ. Mellan landshåfdingen och hans båda byråchefer: sekreteraren och kamreraren, borde nemligen en fullkomlig reciprocitet i detta fall råda. Alla tre borde vara lika sjelfståndige inom sina departement. Nu deremot kan det oerhörda få lagligen åga rum, att en embetsman, som år i första rummet ansvarig får vissa beslut, måste kontrasignera ett beslut, fattadt tvertemot hans öfvertygelse, utan att kunna vid expeditionen på något sått tillkånnagifva, att han varit af en annan mening. Det år sannt att han år juridiskt ansvarsfri, så snart han reserverat sig till protokollet, men moraliskt står han inför allmånheten såsom deltagande i ett beslut, som han tvertom ogillat. Alla dessa lemningar ifrån allenastyrandets tider borde råttas, och förhållandena i grenarne af förvaltningen såttas på samma konstitutionella grund som det allmänna statsskicket. Dertill hår, att den personliga sjelsmyndigheten,hvarom Sv. Tidn. talar, blefve inskränkt af lag, men detta år något som den gamla tidens mån nåstan alltid förbise. bå det blilver fråga om blott en någorlunda utsträckt frihet för de underordnade, de ringa i samhållet, då äro de snare att ropa på att -sjelfsväldetmåste ståfjas och bindas af tusen lagar och fåreskrifter; men då det gåller de maktägandes sjelssväld, (autokrati) då vilja de ej höra talas om några lagar; då kallas lagen ett onådigt tvång, ett hinder får den faderliga myndigheten och kärlekenatt göra sig sällande. Månne man ej skall låra sig inse misstaget i ett sådant råsonnemang, och låra sig fatta den nya tidens betydelse, som just går derpå ut att underkasta både folk och konungar och all individuell sjelfmyndighet rlagens suveränitet.Hade våra samhållsförhållanden varit stållda på denna grund, så hade icke det rått anstötliga målet mellan hrr Gynther och Langelius någonsin uppkommit, åtminstone ej i en sådan form. De som så strångt hålla på landshöfdingens makt att rskrapatill protokollet, böra ej förbise den underordnade tjenstemannens makt och tillfålle, att skrapa igen inför allmånheten eller inför en högre domstol; och det synes då som den förra makten vore föga afundsvård. Tag dersöre bort denna individuella, godtyckliga sjelsmyndighet, och låt lagen genast ugöra seken. Vi tro att åtminstone hvad landshöfding Gynther angår, han skulle haft mera anseende, om han icke haft ofta berårda makt, ån nu då han haft den, och obetånksamt utöfvat den emot en gammal och föårfaten, om ock något långsam och hallstarrig embetsman. Man skall, vi äro öfvertygade derom, af olla dylika konflikter emellan förmån och underordnade otvunget draga samma slutsats: ut det icke år förmannens får inskränkta, ulin hans för stora godtyckliga makt, som vålht tvisten. Hos red. har anmålts klagomål deröfver, it en del af stadens mest trafikerade gator, hynnaynvhAT A 2