hafva de hetsats och hånats såsom gräm. m. — Det ligger dock en väsentlig skillnad emellan dessa omståndigheter, hvilka Najaden anser vara enahanda. Den moderatliberalasopionen har, så vidt vi uppfattat den, gått ut just på en sådan -jemkning i åsigter,, hvilken vi uttryckligen förklarat oss ej kunna bitråda. — Så anse t. ex. vi, att de stora, ovederlåggliga råttsgrundsatserna måste göras gållande i samhållet, att den ringaste samhållsmedlems rått år lika helig som den mågtiges, att alla menniskor åro kallade till frihet, att alla samhållsförhållanden böra byggas på denna grund o. 8. v. hvaremot de 8. k. -moderat-liberalemeågifvit åtskilliga afprutningar på dessa grundsatser, hvarigenom de förlorat den moraliska grunden för sin ställning, hvarmed de kommit in på den bana af motsägelser, som alltid följer öfvergifvandet af en fast princip. De hafva sjelfva kallat sig företrådesvis -praktiska-, men historien visar att man med en sådan praktik föga utråttar. Den ståndpunkt vi deremot, för vår ringa del, önskat intaga år den, att med full konseqvens i afseende å politiska grundsatser kunna stå såsom vånner bredvid åfven de mest olika tänkande, att söka öfvertyga genom skål, icke skrämma genom hotelser, att söka framkalla en liflig råttskånsla och allmånanda, som afstår ifrån företråden, hvilka befinnas strida emot råttvisan och ett civiliseradt samhållsskick, i stållet att anfalla med våld dessa fö reträdesrättigheter. Najaden anser ett sådant pemödande fruktlöst, emedan man icke kommer till något resultat -der inga andra skål gifvas eller tagas, ån ett tomt åberopande af sin fosterlandskärlek, på hvilken man skall tro, åfven når den hallstarrigt leder till branten af en afgrund för sosterlandet.. — Om detta vore den allmånna, orubbliga sinnesståmningen hos våra politiska motståndare, då hade Najaden utan tvifvel rått deri, att allt detta tal om -försoningendast år ett onyttigt och barnsligt beskedlighetsmakeri.— Men nu åro vi så mycket optimister, att vi ej anse våra motståndare vara öfverhufvudtaget så beskaffade. Vi sakna ej anledningar till denna förmodan, till följd af en icke ringa personlig erfarenhet och bekantskap med mån af åsigter motsatta våra egna. Äfven de ifrigaste konservative hafva nödgats erkånna, att det ligger något mera ån ett tomt ljud i ordet: :menniskorätt-, att en ny tid för andra, bättre och lyckligare, samhållsförhållanden år i antågande, att de yttre våldigheterna måste vara grundade på en inre, sedlighetens och uppA— jysningens, makt, för att kunna äga bestånd — de hafva så småningom nådgats inse allt detta, men de såtta ett hallstarrigt motstånd mot bäftiga angrepp och göra t. o. m. försvaret för sina s. k. -häfdvunna råttigheter till en ridderlig pligt emot våldsverkarnes anfall. Så uppkomma och fortgå dessa partistrider, hvilka gemenligen slutat med alla de stridande parternas undergång, hvaruppå dock, vi tvifla ej derpå, det råttas slutliga seger alltid skall följa. — Emellertid hade vi i vår beskedlighet trott, att man å ömse sidor skulle kunna komma till ett båttre och lyckligare resultat, om den ömsesidiga fiendtligheten kunde blidkas och högre, ådlare känslor hos alla de inbördes kämpande kunde uppväckas. Den nya tiden har sett det förr okånda skådespelet af s. k. fredliga eråfringstågemellan nationer; skulle ej enahanda skådespel kunna uppföras emellan medborgare i samma land? — Det vill synas oss, vi upprepa det ännu en gäng, såsom vore tidepunkten gynnande för ett sådant fredsförslag. Litet hvar har börjat finna de flentliga partistriderna temligen ofruktbara, har derför börjat tröttna vid dem, och mången år fårdig att på denna grund kasta alla politiska diskussioner Öfver bord. Det vill alltså synas oss, som allmånheten hyste ett begår att se dessa diskussioner förda på ett annat sått, med icke blott — —55 den mans beskydd, hvilken hon omöjligen —