2 —— ———— Inrikes Nyheter. Cötheborg. vär vän och yrkesbroder, Najaden, har i anledning af vär artikel om möjligheten utaf en sörsonlighetspolitik mellan partierna, yttrat några betånkligher och anmärkningar, hvilka vi skola söka i all vänlighet besvara. Najaden menar först och främst att någon bitterhet emot vår nu regerande konungs person aldrig uppenbarat sig, om icke hos skandalpressen eller hos något erke-konservativt-aristokratiskt parti; och att hvad vi derom yttradt alltså varit temligen opåkalladt. — Detta åmne år något grannlaga, och vi kunna derföre ej med klara bevis öfvertyga Najaden derom, att hvad vi antydt i detta fall blott varit alltför grundadt. Det år dock verkligen sannt, att sårdeles vid den förra riksdagen, då de olyckliga frågorna om nålpenningarne m. m. förekommo, och åfven derförut, yttranden öfverallt ganska oförställdt uttalades, som gållde visserligen ej blott den ansvarige delen af regeringen. Vi medgifva dock, att pressen i allmänhet undvikit alltför särande omdömen, ehuru visserligen åtskilliga sådane skulle kunna citeras, åfven utur blad, som alls icke må råknas till skandalpressen. — Hårmed hafva vi dock ingalunda velat påstå det icke omdömen må kunna sållas åfven rörande konungens personliga handlingar och yttranden, sä snart de röra det allmänna. Konungen år, enligt grundlagen, juridiskt sri srän allt ansvar; men ingen lag kan befria honom från det moraliska ansvaret för sina handlingar. Hans höga plats utgör i detta hänseende icke något skydd; fastmer utsätter den honom mycket mer ån hvarje annan för den allmånna granskning, hvarför hvarje offentlig person år mer eller mindre, allt efter sitt embetes vigt, utsatt. Vore han icke tillråknelig för dåliga handlingar, så vore han det icke heller för goda. De som med beråm anföra de sednare, hafva alltså beråttigat ett ogillande af de förra. Kan också detta sednare omdöme ej offentligen uttalas, så går det dock man ifrån man, ty samtiden låter numera lika litet som historien en regents personlighet undfalla sin pröfvande, allvarliga granskning, — Man talar mycket om att skilja handlingen ifrån personen. Vi torde sramdeles få tillfälle att tala derom; vilja blott tills vidare anmärka, att I dessa båda saker kunna ej alltid åtskiljas. Hvarje menniskas handling, god eller ond, återfaller såsom belåning eller straff på hennes person. Om t. ex. en embetsman begår ett groft tjenstefel, så år det ej blott detta fel, som beifras; sjelfva personens lämplighet för embetet måste ovillkorligen derjemte ifrågasåttas. En helt annan sak år att ingå i en menniskas privatlif och derutur framdraga handlingar, som ej tillhöra offentligheten. — Men detta hår dock ej egentligen till vårt nuvarande åmne. Najaden menar vidare, att vår önskan det vaktning och vänskap måtte kunna äga rum emellan de olika tänkandeår icke annat ån hvad de moderat-liberale stådse yrkat, men då NASAS TS