ning om hvad som är hans pligt förleda sig till att förneka folkets rätt att välja sin regering. I sitt nummer för den 18 återkommer Monitören i en längre artikel till protesterna emot kejsardömet. I denna artikel skiljes visserligen emellan grefvens af Chambord och republikanernas manifester, men tillåggas dem dock en gemensam skef åsigt, som består deri, att folksuveräniteten misskånnes. Denna har franska folket utöfvat under hela sin historia, så ofta det vexlat dynastier. Hvarje ny dynasti har blott i kraft af folksuveråniten bestigit thronen-. Granier de Cassagnac har i -Payslikaledes angripit manifesten och de legitimistiska bladen svara, så vidt de töras, för grefvens af Chambord del. De republikanska manifesterne låsas med stort intresse i Paris förstäder och hafva tillochmed sörorsakat tillstymmelser till upplopp, hvilka satt poligen i rörelse. Om Chambords manifest bekymrar sig ingen. Ännu har icke någon legitimist till följe af detsamma nedlagt sin befattning. Dock heter det, att hr Kerdrel, medlem af den lagst. församlingen, vill uttråda ur densamma. Men man tror icke, att hans exempel skall vinna efterföljd. Statuterna för den nya banken, som skall heta: sociöts generale du crädit mobilier, påstås bestämdt nu vara antagna af statsrådet. Ryska ambassadören Kisselesf väntas tillbaka till den tid, då kejsardömet skall utropas. Preussiska ministern Hatzfeld är redan i Paris. Det berättas nu icke hafva varit hr Jieillard, Louis Bonapartes fordne lårare, som afgaf den enda rösten emot det kejserliga senatsdekretet, utan grefve Thibaudeau, den älste af senatens medlemmar, ex-konventsmedlem, ex-senator från kejsartiden, den ende öfvorlefvande af Ludvig XVI:s domare. Han år en gammal vån af Jerome och har honom att tacka för sin senatorsplats. Engelska blad beråtta, att Gaillard, hufvudmannen för Marseiller-sammansvärjningen, har blifvit arresterad på Malta och att det underhandlas om hans utlefverering. Hos biskopen af Lugon skall hafva antråffats en mycket komprometterande brefvexling med pretendenten i Frohsdorf. Biskopen af Gap har skyndat att följa sin embetsbroders, biskopens af Rennes exempel, och i ett herdabref uppmanat sitt stifts presterskad att verka för det folket manngrant röstar på Louis Bonaparte. ENGLAND. 1 underhusets måte den 16 begärde hr Hume ett öfverslag öfver omkostnaderne för Wellingtons begrafning. Skattkammarkansleren svarade, att omståndigheterna gjorde framläggandet af ett sådant öfverslag omöjligt för ögonblicket. Lord Dudley Stuart beklagade sig öfver detta svar och sade. att huset behandlades på ett ganska förunderligt sått. Regeringens beteende i denna sak liknade dess ouppriktiga sått att gå till våga i andra hånseenden. Begrafningen hade blifvit uppskjuten af premierministern under den förevännning, att parlamentet skulle höras; men parlamentet bade vhållits för narroch allting gjorts medelst det kongliga prerogativet. Hr Carter kallade en sådan begrafning på nationens bekostnad för en nationalgalenskap. Hans yttranden tjente endast till att väcka mycken harm, utan att famkalla ett rättlärdigande från ministerens sida, och resultatet blef att ämnet öfvergafs. : I måtet den 17 meddelade hr Wilson, i hr Villiers frånvaro, det andragande som den sistnånnde den 23 i form af en resolution åmnar föreslå i underhuset. Denna resolution lyder som följer: xDet är husets åsigt, att landets och enkannerligen de industriella klassernas förbättrade tillstånd i väsentlig mån är en följd af den nyare lagstiftningen och isynnerhet parlamentsakten af 1846, hvarigenom införseln af främmande spanmål blifvit frigifven; och att denna akt således varit en klok, rättvis och välgörande åtgärd. Det är husets åsigt, att upprätthållandet och mo BB A . dala A;t:u.n. mat