— Inte vara rådd, massa, jag nog hälla ögonen öppna. Sir Reginald sade ingenting mera, utan vände sig om och kastade en sorgsen och dyster blick på liket; derpå lemnade han hytten och begaf sig upp på dåck. Samma afton, en timme före solens nedgång öfverlemnades, med vanliga ceremonier, den stackars mr Bowens qvarlefvor åt djupet, och Eleonor var nu både faderoch moderlös. Det hvilade något dystert öfver hela fartyget. Ett mord på sjön år en sållspord och förfärlig sak, och hela befolkningen i denna lilla af vatten omgifna verld var djupt skakad, somliga frågade sig sjelfva rysande, hvilkens tur det skulle blifva dernåst. (Forts.)