Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1852, sida 1

liseradt folk. Detta förfärliga brott måste noga undersökas. Ett temmeligen stort skrifbord, som blifvit uppbrutet fåstade nu deras uppmårksamhet. Sir Reginald nårmade sig det och upptog en pappersrulle, som fallit ut. Han öppnade den och läste. Det var den aflidnes testamente till stor fördel för Henry Postans. Soldaten suckade djupt och bleknade. Systersonen låste åfver den andras axel. — Min goda, stackars onkel! utropade den unga mannen. — Kapten, sade soldaten, i det han drog denne åt ena sidan, jag har förlärliga misstankar. Mårkte ni något besynnerligt förhållande emellan onkeln och systersonen förliden natt? — Ja, svarade den andre, under det bestörtning och fasa målade sig i hans blickar. De voro instångda håri två timmar, och håftiga ord vexlades dem emellan. Derefter spelade den unga mannen kort på det mest värdslösa sått, och gick till sångs utan ett ord till afsked. — Jag mårkte sjelf, att han icke sade god natt till sin kusin, tånkte sir Reginald. — Men Eleonor. Barmhertige Gud! hvad skall man såga henne? Hvar år hon,