—— känna, hvad märkligt i ofvannämnde hänseende föremii U0C44 Z i FFFF (Insåndt.) I n:o 268 af Handelstidningen låses en anmålan för kommande år af det hårstådes vålkånda och omtyckta Söndagsmagasinet, hvilket då kommer att betydligt utvidgas, med thy åtföljande låmpliga föråndringar; och med anledning af nåmnde anmålan, har red. af Handelstidningen i samma sitt nummer uttalat några anmärkningar så väl öfver företaget i det hela, som särskilt öfver det nu utkomna profnummer för ofvannåmnde veckotidning. Detta utlåtande innehåller visserligen öfverhufvud taget mera uppmuntran, ån klander. Dock förekom ma deri åtskilliga anmårkningar, och då dessa anmärkningar väl icke är så alldeles riktiga, så har insåndaren, — sem långe med intresse följt utgifvaren af Söndagsmagasinet, hr C. Petersens aktoingsvårda och outtröttliga verksamhet, — icke kunnat afhålla sig från att, efter båsta vetande, besvara en och annan af desamma. Betråffande först och fråmst det påstående att en svensk veckotidning, sådan som ifrågavsrande magasin, bör förnåmligast vålja svenska åmnen, så kan insåndaren ingalunda gå in hårpå. Skrifter, som behandla dessa, hafva vi i öfverslöd och af erkånd godbet samt allmånt Spridda, exempelvis biografiskt lexikon, familjeboken c. Äfven på planchverk öfver utmårktare svenska landskepsvyer lida vi ingen brist. Litet hvar torde således kånna hvad mårkvårdigt i natur, konst, industri och biografi fåderneslandet har att bjuda på, eller åtminstone eger han de låttaste tillgångar till sådan kunskap. Deremot torde den skörre allmänheten vara mindre i tillfälle att lära sinnes i utlandet; ty i de politiska tidningarne får den hufvudsakligen intet annat till lifs, ån politik och statistik, och om detta också år bufvudsaken för kunskapen om och bedömandet af samtidens stållningar och förbållanden, så kan det likvål icke enssmt gifva oss en stor och sinnligt åskådlig bild af das Leben und Treiben i verlden. Af alla dessa skål, skulle insåndaren — han bekånner det uppriktigt — på allt sått vilja råda magasinets utgifvare, att framdeles, som hittills, hufvudsakligen vålja utlånska åmnen, endast med det undantag, att han visade behörig uppmårksamhet åt svenska industrioch konstalster för så vidt de framvisade något nytt. Men ett dylikt aktgifvande har hittills icke felats i hans tidning, och lår nog icke komma att göra det för framtiden heller. Betråffande åter att ett par af plancherna i profnumret, som förevisades red., skulle varit suddiga, så kan vål sådant intråffa med ett eller annat exemplar bland en tryckt upplaga af 3—4000. Dock bor de man icke, för en sådan obetydlighet, förgäta så väl den möda utgifvaren nedlagt på sullkomnandet af sin konst, som åfven det ytterst billiga pris, till hvilket han lemnar sitt planchverk, något som vore en rak omöjlighet, om han icke gjort en uppfinning att direkte från papperet Öfverflytta ett original på stenen. En dylik uppfinning behöfver, liksom alla andra, sin tid för att fullkomnas. Men den som följt med Söndagsmagasinet under de tre till syra år, sedan uppfinningen gjordes, skall, så framt han har aldrig så litet kånnedom i sak, icke kunna undgå att bemårka de stora framsteg till fullkomlighet den gjort med hvarje år. Att då, med anmärcningen af något så obetydligt, som att en viss planch i visst exemplar blifvit något suddig, vilja liksom modfålla en man, som så outtröttligt stråfvat får sin konst och till och med i utlandet vunnit erkånnande deraf, — detta tyckes insåndaren icke så alldeles riktigt. Lika obetydlig föreföll insåndaren den anmårkningen, att nordliga ishafvet år en något oriktig öfversåttning; dock vill han för roskull åfven svara hårpå. I första ögonblicket tyckte han, att den vårde anmårkaren hade rått, men vid nårmare begrundning af saken, föreföll det honom som skulle nordliga, sydliga c. verkligen vara språkriktigare, och han ville tilltro sig bevisa det; dock skulle han derigenom komma att allt för mycket anlita redaktionen om utrymme för en artikel, som redan torde synas densamma nog lång. Red. har ej velat vägra plats för ofvanskrefne insända artikel, oaktadt vi erkånna, att det ligger något oangenåmt uti att intaga reklamationer, som ej röra egentliga sakfårhållanden, utan ett omdöme, en äsigt. Ins. har egentligen upptrådt mot red., derföre att len ej nog berömt Illustreradt nyaste Sånlagsmagazin, och derföre att vi, helt i förvigående, gjorde ett par små obetydliga annårkningar. Och dock har han ej kunnat visa, hvarken att dessa anmårkningar voro befogade (att såga sig kunna försvara uttrycet: nordliga ishafvet-, i st. f.norra ishafetv, men ej vilja göra det, för det utrymme n sådan bevisning skulle kräfva, år i parenhes sagdt enfaldigt; saken dr såsom vi sagt, ch dermed väl —) ej heller att den ifrågaarande illustrerade tidningen ågt förtjenster, om af oss blifvit förgätna. Ins:s artikel inehäller alltså egentligen blott ett moment, om förtjenar upnmärksamhet nomlioan hans