hafvarens person och handlingar, nu tro sig böra prisa den franska throninkräktarens stora verk. Den jesuitiska planen, att genom inskränkningen af det representativa statsskicket, till blott det Napoleonska, så kallade rrepresentativa styrelaesåtiet,bereda möjligheten att i den allmånna rösträttensnamn, utöfva ett förstucket och nytt slag af envälde, måste ju leda till samma resultat, som det gamla envålds-systemet, nemligen, att envåldsthronens omgifning blifver den allrädande, eller de,som äro i besittning utaf den skapande kraften af myndighetens grundsatslSå snart makten, uteslutande kommit tillbaka i denna omgifnings, hofvets, adelns, prelaternas och bårsmagnaternas hånder, år folket nemligen åter i samma slafviskt beroende stållning till dessa klasser, och i samma olyckliga osåkerhet om sina råttigheter och skyldigheter, som för sextio år tillbaka, om ock de yttre formerna får deras välde icke blifva de samma som då. Men hvad vi ej kunnat föreställa oss och ännu finna nåstan oförklarligt, det år att en del personer, hvilka dock ega temligen goda kunskaper och göra anspråk uppå att anses tånka sjelfståndigt och fördomsfritt, kunna ett ögonblick förvånta af den nya ordningen i Frankrike något lugnande, tillfredsstållande och varaktigt för Europas framtid eller att de ett ögonblick kunna tro på möjligheten, att genom en blott till statsöfverhufvudets personlighet inskrånkt allmån rösträtt, eller det nu åter uppdykande Napoleonska representativa styrelsesättet, kunna -hägna och skydda folkens lycka.Hvad år vål detta system, liksom allt det dfriga utaf Ludvig Napoleons, i förening med gamla Bonapartister och Jesuiter utförda usurpationsföretag, annat ån en esterapning af samma system, som farbrodren för femtio år sedan, under det febertillstånd hvari maktbegår, äregirighet och eröfringslystnad försatte honom, och under en förledande framgångs svindlande dråmmar, utkastade för sig, men som förde honom och Frankrike till olyckor och förödmjukelser? Vi minnas, huru den nu varande Ludvig Napoleons fader, f. d. konungen i Holland, Louis Bonaparte, i dess bekanta -bref till Walter Scott, i anledning af denne engelske författares Napoleons historia, sökte försvara sin broder mot beskyllningen för herrsklystnad, med den försåkran: -att han beständigt hårt honom upprepa, att med honom skulle börjas tideräkningen för det representativa styrelocsättet.Vi känne ju, huru detta styrelsesätt organiserades af honom, så att det utvecklades till det ytterligaste envålde. Vi se nu brorsonen efterapa dessa samma organisationer. Och likvål skulle vi kunna öfvertygas, att desamma kunna leda till något för Frankrike och verlden lyckligt resultat? Omöjligt! omöjligt, om man ej vill antaga att det hörer till verldsplanen, att vårt slägte skall föras till besinning och förnuft, genom åskådandet af allt det onda som brott, passioner och svek ådraga nationerna! Åfven under den förste Napoleons tid, hörde man lofsängerna öfver usurpatorns storhet grundas på den skapande kraften af myndighetens princip:åfven då ansågs allt hvad lefver och blomstrar genom revolutionens(förmenta) -sörstörande krast,böra försvinna, och de som omgäfvo kejsarthronen voro snart till största delen gamla rojalister, hvilka i thronens skugga tyckte sig se revolutionstidens -framilande moln aftaga och försvinna; samt snart delsktige af maktens glans, ansågo sin inflytelse hvila på en fast grund.Men huru föråndrades icke förhållandena? Historien har upptecknat huru brådstört förändringen för sig gick. Det inbillade representativa styrelsesåttet hade ingen rot, icke ens stådet af något, om ock ej kraftigt dock någorlunda förtroende ingifvande representativt statsskick. Såvål senaten som lagstifU—— — ——