Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1852, sida 2

man kunde höra insekternas minsta surrande, en sådan der betydelsefull tystnad, som föregår utbrottet af en katastrof. Men hastigt sågo vi bajonetter glånsa i skogsbrynet vid ingången till fåltet oeh en officer nalkades med hastiga steg. I storhertigens af SaxenWeimar namn, ropade han, då han var oss nåra, befaller jag eder att följa mig.— Conrad, sade löjtnant Stolberg, våndande sig till en af sekundanterna; se der råtta dgonblicket att tillkalla hjelp. — Det synes mig att situationen börjar blifva pikant. Grefve Hanzig darrade i hela sin kropp och hans nyss så bleka ansigte blef grönt som det grås han trampade. — Conrad, frågade Stolberg, år du musikus? Sekundanten vände sig bort. Men den kalle gycklaren fortsatte sitt grymma gåckeri: — Nå vål, Conrad; jag som smickrar mig med att ej vara det, jag anser dock att en duell på violin, så svår den må vara, år doek mera öfverensstämmande med våra moderna martyrers böjelse, än en duell på blanka vapen . . Stråken år dock lättare att behandla ån vårjan.