— —F——— Daniel Websters sista stunder. Förenta staterna hafva gjort en stor förlust i Daniel Websters död. Ehuru han uppnått en ålder af 70 år, intog han ett så vigtigt rum i sina landsmåns uppmärksamhe och en så framstående stållning i republikens ljenst, att hans hådangång i hela Unionen kånnes såsom en statsolycka. Också åro alla tidningar uppfyllda med uttryck af sorg, och i alla ståder, dit den bedråfliga nyheten hunnit, hafva sammankomster blifvit hållna och mått och steg beslutade, får att uttrycka saknaden efter den aflidne. Domstolarne hafva instållt sina sessioner, sorgeskott blifvit lossade, offentliga byggnader och kyrkor behångda med sorgfanor och alla större tidningar hafva utkommit med sorgkanter. Det år en hyllning folket gifver sin egen storhet i hedrandet af en utaf sina utmårktaste mån. Några dagar före hans dåd hade man ej ansett hans sjukdom vara förenad med nåj gon fara, och låkarne ansågo att han inom få dagar skulle få åter börja sina embetsgöro mål, men blott inom nägra timmar hade sjukdomen oväntadt antagit en hotande karakter och tilltog slutligen allt vårre och värre. Han var fullt medveten af sin förestående dåd och motsåg den med stor resignation. Ibland alla de bedröfvade anförvandter, vånner och beundrare, som omgåfvo hans sjukbådd, och med hvilka han samtalade ganska frimodigt, var han sjelf den lugnaste och minst upprörda. Icke ens i denna sin sista stund och beredelse får evigheten, glömde den utmärkte mannen sina pligter emot sin familj, sina tjenare och sitt land. På Thorsdags-förmiddagen emottog han såsom vanligt sin post och gaf anordningar för dess besvarande. Till sina arbetare utdelade han föreskrifter rörande dagens arbeten, och expedierade vissa andra affårer, som han ansåg vara af vigt. På Thorsdags-aftonen gjorde han sitt testamente, hvilket var förut uppsatt, och åt hvars detaljer han egnade största uppmårksamhet. På Fredags-sörmiddagen tillkallade han allt sitt folk, de som hörde till hans landtbruk och till hans familj, gaf dem många allvarliga råd både i verldsliga och andliga ting och sade dem sitt sista farvål. Sedan han blifvit underråttad om sin fårestående dåd, tillkallade han alla qvinliga medlemmar af sin familj, tilltalade dem hvar och en vid namn, tröstade dem och sade dem några få ord till afsked. Härefter tillkallade han sin familjs manliga medlemmar och de personliga vånner, som varit hos honom dessa å sista dagar. Han talade med dem om deras förflutna förbindelser och sade dem en och en ett bjertligt farväl. Slutligen önskade nan se pastor Harvey och sade till honom: Harvey, jag år ej så sjuk, att jag ej kånner gen dig. Jag mår tillråckligt väl, för att ränna dig, för att ålska dig och får att nedalla öfver dig och de dina himlens rika vålignelse. Harvey, lemna mig ej förrån jag år låd — öfrersif icke Marshfield förrån jag år n död man!— Derefter, liksom talande får ig sjelf, sade han: den 24 Oktober skall lit det förgångliga af Daniel Webster icke ångre finnas till. Han bad nu med sin vaniga, starka, fulla och klara stämma och sluade med dessa ord: -Fader i himmelen, föråt mig mina synder och emottag mig hos lig sjelf, genom Jesum Kristum.Då han noga ville veta sin dådsstund och