Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1852, sida 2

— Ni är grefve Albert de Hanzig? sade han kallt till mig. På mitt jakande svar tillade grefven allvarsamt: — Jag har låtit kalla er hit, för att gifva min dotter, fråken Ulrika af Schaffenburg, undervisning i musik. Jag förmådde icke svara ett enda ord; min tunga fastnade i munnen, det svindlade för mina Ögon, och jag kånde mig nåra att falla. Grefven mottog mig i sina armar. — Således ålskar ni henne? sade han till mig. Och dervid smålog den sörträssliga mannen. Jag kastade mig till hans fötter och knåppte ihop hånderna . . Kunde jag, min . herre, blifva annat ån nåstan vansinnig af glådje och öfverraskning, då han tillade: — Min gamla våns, woiwodens Ludvig de Hanzigs son, kan utan mesalliance taga grefven af Schaffenburgs dotter till åkta. Så voro hans egna ord och sjelfva dödsångsten skulle icke kunna utplåna minnet af dem. Håftiga snyftningar afbröto grefve de Hanzigs berättelse. — Gråt ni, sade jag, det skall lätta ert bröst.