deles nåd tilldelade man mig ett accessit. Allt detta rörde mig föga: jag såg Ulrika blekna och falla i vanmakt; jag var ålskad af henne, och det uppvågde det största pris i verlden. Efter denna glådje, som omöjligen kan beskrifvas, fick jag att strida mot en grym förtviflan. Jag förebrådde mig bittert svagheten att hafva visat mig så föga vårdig henne, som var vårdig en konung. Och dessutom, var icke denna delade kårlek en olycka, ja, en dubbel olycka, då möjligheten att få äga hvarandra var nåstan otånkbar? Huru skulle vål detta slutas? Just då min sorg var som håltigast, låt direktören för konservatorium kalla mig till sig. — Albert, sade han till mig, ni finner der nere en vagn, som skall föra er till storhertigens palats. Ehuru högeligen bestört, lydde jag denna order, utan att engång göra mig mödan att söka utleta orsaken dertill. Vagnen bortförde mig hastigt. En öfverhofmästare väntade mig vid ingången till palatset och bad mig följa sig. Min Gud! huru blef jag vål till mods, når jag såg mig införas till grefven af Schaffenburg, Ulrikas fader!