——ä c,o E—— familjen Bonaparte, så som bestämdt blifvit i senatsdekretet af den 7 Nov. 1852. Det tal, som senatens vicepresident, Mesnard, höll till Bonaparte vid ölverbringandet af senatsbeslutet lyder som följer: Min prins! Når ett stort land som Frankrike höjer sin röst, då år det den första pligt för den politiska korporation, till hvilken den vånder sig, att lyssna till den och besvara den. Detta har varit ers kejs. höghets tanka, då ni kallade senaten att rådslå om denna oerhörda rörerelse af den allmånna meningen, bvilken uppenbarar sig med så mycken enighet och styrka. Senaten har förstått, att denna eklatenta uppenbarelse råttfårdigades såvål genom de oerhörda tjenster, som ni bevisat landet, som genom det namn ni bår och genom de garantier, som storheten af er karakter, er vishet och fasthet skånka framtiden. Den bar förstått, att Frankrike efter så många revolutioner, känner behof af att söka lugn under en mäktig och nationel regering, som blott år knuten vid det förflutna genom minnena af dess åra och genom dess ursprungs laglikmåtighet, och som nu åter i folkets stadfåstelse finner elementer till kraft och varaktighet. Senaten anser det för en åra, min prins, att vara en trogen tolk af landets Önskningar och kånslor, i det den i era händer öfverlemnar det senatsbeslut, som kallar er till kejsardömet.z Hårpå svarade Bonaparte: Mina herrar senatorer! Jag tackar senaten får den ifver, med hvilken den besvarat landets Önskningar, genom rådplägningarne öfver kejsardömets införande och genom utarbetandet af det beslut, som skall förelåggas folket till antagande. Då för 48 år sedan, i detta slott, i denna sal och under liknande omståndigheter, senaten erbjöd hufvudet för min familj kro nan, svarade kejsaren med dessa mårkvårdiga ord: Min anda skulle vika ifrån mina efterkommande, den dag de upphörde att förtjena den stora nationens kärlek och förtroende. Vål an! Hvad som i dag mest rör mitt hjerta år den öfvertygelsen, att kejsarens anda år med mig, att hans tanka leder mig, att hans skugga beskyddar mig, eftersom J, genom detta högtidliga steg har sagt mig i franska folkets namn, att jag förtjenar landets förtroende. Jag behöfver icke såga er, att hela mitt stråfvande skall gå ut på att i förening med er arbeta på Frankrikes storhet och lycka. Detta tal emottogs med ropen: Lefve kejsaren! Sedan närmade sig presidenten senatorerne och språkade med enhvar af dem särskilt. Det var i denna audiens, som senatorerne beråttas hafva titulerat Bonaparte Sire och Majestät. Senatsbeslutet af d. 17 Nov. medför ingen annan åndring i statsförfattningen, ån att en kejsare såttes i stållet för en president. Men då det synes otroligt att icke åfven andra åndringar skulle vara att förvånta, antager man, att sedan styrelsesormens förändring försiggått, andra senatsbeslut, hvilka man icke bryr sig om att understålla folket, skola så omstöpa grundlagen att den passar för kejsardömet. — Åtskilliga rykten cirkulera om de åtgårder, som skola föregå och åtfölja kejsardömets utropande. Trycktvånget skulle blifva något mildradt, armns effektiva styrka reduceras och medlemmarne af lagst. församlingen erhålla dagtraktamenter. Trycktvångslagen tillåmpas imellertid med yttersta strånghet. En boktryckare i Paris har endast för det han försummat en obetydlig formalitet fått plikta 1000 fr. LIndep. Belge har nåstan dagligen belagts med beslag på posten för det den meddelat hvad som föregått i senaten innan det bekantgjorts i Monitören. Hvad som i detta ögonblick mest måste förundra den som betraktar stållningar och förhållanden i Frankrike, år den lojhet och likgil