mig nu på det högsta. Feberaktigt sattade jag min violin och vågade icke mera upplyfta hufvudetl Emellertid återkom Ulrika slera gånger till operan. Beståndigt tyckte jag mig se hennes ögon fåstade på mig, med sett uttryck af Om och svårmande sympathi. Å min sida bemödade jag mig att icke gifva vika för den oförklarliga makt, som drog mig till henne; jag gömde mig, jag gjorde mig så liten som möjligt bakom min notstållare; jag var rådd för hennes Ögon. Och åndå, min herre, — ack! de åro så milda, så ljufva! Detta fortfor en månad. Sedermera återkom hon icke mer. Jag erfor att hennes fader, som blifvit uppdragen en beskickning till ett fråmmande land, under sin frånvaro, såndt henne till stiftsfråknarnas kloster i Meilen. Men huru fick jag veta dessa detaljer? Ack! om ni sjelf någonsin ålskat, så frågar ni mig såkert icke derom. Hvilken list begagnade jag, till hvilka oskyldiga intriger tog jag vål min tillflykt? Jag vet det tillochmed icke sjelf i denna dag, men jag skulle kunnat lura eder furst Talleyrand och tillochmed Ulrikas vördnadsvärda fader. Minnet af denna ålskvårda flicka stod alltid klart för min själ. Ackl detta minne var