Sekund-violisten. Novoll af Aug. Vitu. (Forts. fr. N:o 268.) Allt detta var endast redan utplånade minnen af en verld, från hvilken jag kånde mig våra utestångd af skrankor, svårare att ötvertråda ån lagarna; jag menar de ännu så starka fördomarna, som herrska mot vissa Jefnadsstållningar. Violistens stråke adlar den ofrålse hand, som förstår att med den framlocka himmelska toner; men nedsåtter den fallna woiwodens. I första radens avantscen, midt emot mig, satte sig nu en mycket ung flicka, af en så ren och idealisk skönhet, att jag icke engång i mina dråmmar kunnat förestålla mig en sådan. Utan afsigt, och nåstan i extas, log jag emot henne, och det förekom mig, som om hon sånde mig ett leende tillbaka. En af mina kamrater i orkestern sade mig att hon var en fröken Ulrika af Schaffenburg, och dotter till en af storhertigens kammarherrar. Känslan af min ringhet plågade