lade ett thema af den gudomliga Händel med en så hänförande vårma och rörelse, att jag såg några af mina egna domare gräta, och sjelf gret jag äfven; men det var tårar af salighet. Det var min ungdom, som slödade åf ver, lik en i sitt lopp alltför långe håmmad flod. Det återstod nu för mig ingenting annat ån sista variationen, som skulle fullborda min triumf; en ofantligt svår variation, i hvilken arpeggierade dubbelgrepp, med förfårande hastighet stiga från grofva G på låsa strängen ända till de högsta slageolett-tonerna; här behöfdes handlofve af jern ech fingrar snabba som lärkvingar .., fördömda variation! Att jag kunde spela den, derpå var jag fullkomligt säker ... I samma ögonblick som jag stolt lyftade min stråke, liksom en slagskämpe drager ut sin vårja, varseblef jag på en låktare Ulrikas strålande ansigte; hon log och gret på samma gång, det stackars kåra barnet. Hela mitt sjelffårtroende försvann, min hand förslappades, mina fingrar voro knappt måktiga att fasthålla stråken, och jag tvekade lik en talare, som förlorat tråden i sin tankegång. Mitt solonummer qvarlemnade endast bedragna förhoppningar. Men jag mårkte ingenting. Jag var nåstan halfdåd. Första priset gass åt en annan. Af särde