Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1852, sida 2

Jag var då endast nio år gammal, samt både faderoch moderlös. Flyende för de blodtörstiga tyrannerna, hvilkas hjertan måhända icke engång skulle blifvit rörda till medlidande af min ungdom, sprang jag af alla krafter rakt fram, till dess jag alldeles uttröttad nedsjönk på snön, som betäckte det gamla Polens ofantliga slåtter. En ryktbar artist, som emigrerade sedan han kåmpat med stor tapperhet, fann mig och förde mig med sig. Vi genomvandrade en del af Tyskland; den stora kompositören förtjenade bråd får oss båda, derigenom att han spelade violin på offentliga stållen. En såker tillflyksort våntatade honom i Frankrike, men dit kunde han icke taga mig med sig. Några åldre vånner till honom interesserade sig får mig; man skickade mig till konservatorium i Weimar, der jag gjorde mina musikaliska studier. Vid sexton års ålder blef jag antagen såsom sekundviolist vid operans orkester. Min råddares och beskyddares kloka aningar hade atltför vål gått i fullbordan; jag erhöll underråttelse, att sorgen och landsflykten förtärt hans lif. Hvarken Frankrikes gåstfria himmel, eller de utmårkta hyllningar som gåfvos åt hans snille kunde rådda honom. Ack, min Gud! utan honom skulle jag nu kanske