Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1852, sida 2

låt mig likväl först denna brådska, men ögonblicken äro dyrbara. Jag ville afbryta honom, men med en åtbörd bad han att få fortfara: — Jag förstår er finkånslighet, men jag vill vedergålla den derigenom att jag frivilligt meddelar er ett förtroende, som ni icke begårt af mig. Ni har ådelmodigt kommit mig till bjelp i en tvist, som icke rörde er; och innan jag går vidare, bör ni först få veta, hvem den mannen år, åt hvilken ni erbjudit ert bistånd. Ni kan eljest omöjligen förstå huru grefve de Hanzig kunnat underkasta sig den bedrösliga lotten att spela sekund-violin i orkestern vid Weimars theater, mot 400 floriners aflöning. Ni måste således veta det, och jag skall äfven säga er det. Jag är icke tysk, min herre, jag år polack från storhertigdömet Posen. Familjen Hanzig har genom sina bedrifter i det stora befrielsekriget 1792 gjort sig förtjent att med blodbokståfver upptecknas på historiens blad, liksom dess namn redan står inskrifvet i den polska adelns gyllene bok. Förplistad af sin heder och sin par triotism kunde min far icke sluta Öronen till för sitt samvetes råst; han grep till vapen år 1831 och var en af de första som stupade på Warschaus rykande ruiner.