— Ja visstl ty detta försiggick under mir frånvaro och, jag kan gerna såga det, lutar min vetskap. Jag förmodar att man tvingat henne dertill, ehuru hon icke sagt mig det. Sekund-violisten inlade i samma ögonblick i partituret några accorder, som högeliger skulle förvånat salig Weber, hvars Friskytt, man just nu gaf. Några af Stolbergs vänner stodo liksom på nålar, men ingen vågade upplysa ofsicern, af fruktan att hans håftighet skulle påskynda en öfverhängande katastrof. För öfrigt tycktes Stolberg inom sig högst uppretad, och hans konstlade glådtighet kunde icke föråndra den verkliga kånsla, som beherrskade honom. — Är det någon af er, mina herrar, som kånner grefve de Hanzig? frågade han med låtsad likgiltighet. Ännu en gång sågo de unga månnen tigande på hvarandra, en del allvarsamt bekymrade, de öfriga i tysthet glådjande sig åt en förestående skandal... — Han år således icke vår landsman? jag anade det... .Men hvem har då kunnat råda Ulrika till ett så dumt giftermål? Den unga musikern steg upp blek som ett lik.