tilligga. Det tycktes som om ett hemligt inflytande nedståmdt den hos sådana herrar vanliga öfversittare-tonen. Då Stolberg återkom, herrskade en tystnad, som tycktes mig tilltvingad. Men Stolberg, som sannolikt icke hade någon kånnedom om hemligheten, fortsatte med hög råst sina förtroliga meddelanden. — Ni vet vål att min kusin år gift? — Ahl utropade någon i en till hålften jakande, till hålften skåmtsam ton. — Hon emottog mig ganska onådigt ... Kan någon af er, mina herrar, såga mig om det skedde af likgiltighet eller vrede? Ingen svarade, men ånnu en gång fåstades dessa herrars uppmårksamhet på den unga musikern, hvilken stråk sin stråke emot strångarna, liksom en Sioux-indian hugger hufvudet af sin fiende. Emellertid blef tystnaden så besvårlig, att en barmhertig sjål trodde sig böra bryta den. — Stolberg, sade han, er vackra kusin har således behandlat er illa? — Ja, min båsta Maxime, utomordentligt illa. Detta tycktes mig vara så mycket hårdare, som det var första gången... — Sedan hennes giftermål?