Inrikes N yneter. Götheborg. Då fattigvårdsstyrelsen fattade sitt vigtiga beslut i afseende å tiggeriet, att de personer, som dermed betråddes, skulle anhållas och dels, om de tillhörde staden, på lämpligt sått sörsörjas, dels, om de voro från andra kommuner, dit återföras, så väntade mången att detta beslut skulle blifva rått svårt att utföra. Man hyste hår, såsom i de flesta frågor, en skuggrådsla för den genomgripande åtgården, för hvilken man så långe skyggat tillbaka. Erfarenheten har dock visat, att svårigheten vid dess utförande icke har varit så stor som man befarat. Tiggarnes antal har i allmånhet varit mindre ån man af deras öfverallt framträdande sorgliga gestalter kunnat förestålla sig, och af dessa har flertalet tillhårt andra kommuner, dit de ock blifvit hemforslade. Om det en gång fattade beslutet med uppmärksamhet esterlefves, år det alltså att förmoda, att ingen tiggare mer skall behåfva