Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1852, sida 2

Ännu många gånger besökte jag operan; och, ehuru den stumma scen, hvartill jag varit viltne, alltid förnyades, utan någon annan variation, ån att de tvenne ålskandes blickar blefvo dubbelt varmare, så förmådde jag icke genomtrånga denna hemlighet; . Men en afton, fann jag mtn vanliga plats intagenaf en sachsisk officer, omkring hvilken några weimarska lejon förde högljudda samtal. Officern var : blond, och detta tecken, jämnte sormen på hans korta från ötyerläppen mer än vanligt skiljda näsa, tilljkånnagaf att han var en hannoveranare. Han var således af blandad tysk och engelsk bård, för dfrigt en vacker gosse med detta utseende af högdraget öfversitteri, som visserligen icke misshagar damerna, men som af karlarna i allmänhet betraktas såsom en direkt förolämpning. Dessa herrar samtalade, som sagdt år, helt högt om hästar, moder och fruntimmer. Af de ofta upprepade frågor, som af oflicern ställdes till hans omgifning, slöt jag, att han samma dag anländt till Weimar, efter en långvarig garnisonstjenst i en af förbundsfästningarna. Jag genomgick då, mot min vilja, en fullståndig kurs i det högre sållskapslifvet i staden Weimar, och, om jag gjort mig möda, så skulle jag på fingrarna kunnat npp