Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1852, sida 2

— Men se här, ropade N., här kommer väl den, som kan försona dig med förlusten af din champagne. Mathilda, fortsatte han, vänd till en svart domino, med röd bandros på bröstet, alldeles lik N:s egen kostym, — Mathilda! Du måste läka den här stackars sjuklingens sår! Både hand och hjerta äro blesserade på honom; kan du ej bitta på något botemedel? Dominon aftog masken och ett förtjusande anlete, omsväfvadt af ljusa lockar, framträdde i den fula skråperukens ställe. — Åfven ni, fröken, stammade B., har varit med om att gäcka mig! O, jag olycklige! Den sköna damen nalkades B.; lade sin hand lätt uppå hans och svarade: — Tro mig, jag har icke gerna deltagit i det här skämtet, men då det inte gällde mer än en butelj champagne och en öm hand, lät jag öfvertala mig. Jag ser dock på er att skämtet har blifvit allvar och detta smärtar mig djupt. Kan ni förlåta mig, herr löjtnant? — Förlåta er, min fröken, svarade B. melankoliskt; förlåta er — de orden låta besynnerliga i mina öron. Icke rår ni för att — — B. tystnade, — Ett ord, ropade N. uppspringande. Skämtet har blifvit allvar, sade Mathilda. Men må det då blifva allvar. Kort sagdt — ty jag kan ej lägga mina ord så vackert som B. — B. behöfver något botemedel för sin hand och sitt hjerta, och — lika med likat — heter det i den homöopathiska medicinen — det botemedlet måste sökas i någon band och något bjerta. Känner ej du Mathilda någon utväg i detta fall? frågade N. småleende. — Jag vet ej, svarade denna skalkaktigt och halft rodnande, om min hand och mitt hjerta skulle bota löjvnantens; hvad tror löjtnanten sjelf?