maskerad som ni, och som har beredt mig den bittraste smärta jag erfarit, alltsen jag fick hanåplagg i skolan i mina unga dar. — Jag förstår ej hvad ni säger. Jag har blott veJat påminna er om ert löfte; men jag får nog dansa med någon annan. — För Guds skull, tala icke så. Förlåt mig! Jag har varit utsatt för en grym mystifikation och vet derföre ej rätt hvad jag säger. Ni har lofvat mig den tredje valsen, den börjar nu. De båda talande sväfvade lätt och hastigt som en hvirfvelvind omkring salen. — Förlåt mig, herr löjtnant, yttrade efter en stund dominon; mitt skoband har lossat; jag måste bedja någon hjelpa mig dermed. Hon skyndade bort. men var om några ögonblick åter. Just som löjtnant B. åter skulle dansa ut upphörde valsen. Han tog sin dame vid handen, för att föra henne till en plats uppe i salongen. Hon neg och ett ofrivliligt anskri undföll åter löjtnantens läppar. Vredgad sprang han emot den svarta dominon, men den var försvunnen. Gudarne vete hvad han i häftigheten tagit sig för om han råkat henne; men han sökte henne förgäfves, Förtviflad, ursinnig, mumlande en bister ed mellan tänderna, satte han sig ändteligen i öfra ändan af salen, för att bland de dansande gifva noga akt på, när föremålet för hans hämnd skulle visa sig. Det var hans föresats, att näpsa henne allvarligt. Huru öfverraskad blef han ej, då han helt oförmodadt ser sin välbekanta domino sväfva fram genom garderobsdörrren; hon ser sig omkring, med sökande blickar. Slutligen kommer hon rakt fram till honom. — Hr löjtnanten, ljöd åter den milda, förföriska rösten, synes hafva föresatt sig, att vara ohöflig mot mig på allt sätt i afton. Ni gaf ej ens tid att invänta min