Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1852, sida 1

minon ett gapskratt. Den sednare skyndade upp ifrån bordet och försvann bland maskerna i salongen. Magister T. stannade helt håpen på sin plats med glaset i handen. — Denna qvinna, stammade åndiligen B., år djefvulen sjelf och ingen annan. Tro mig, bror T., endast herr patron Belzebub har kunnat så obarmhertigt, nu för andra gången, krama mina olyckliga fingrar. Jag fruktar, att jag måste amputera dem. — Det år omöjligt. Du har inbillat dig, och nu skråmde ditt rop henne bort, ty hon fruktade att bli komprometterad. Jag oförståndige, som någonsin visade mig i ditt sållskap. — Nå den saken skall ej behöfva bekymra dig. Gå du gerna och sök din hulda; mig narrar hon icke mer. Som sagdt år — står hon icke i jernbod så wil jag bli en norss. Gå du; jag vill stanna och se om ej mamsell Sofi kan ge mig något medel för den der olycksaliga handtryckningen. Det skall min sjål dröja, innan jag exponerar mig för några handtryckningar mer. T. gick och B. stannade helt afsigkommen i ett sosshörn. Efter några ögonblick intrådde en vaktmåstare och framråckte ett litet bref på rorenrödt papper. Utanskriften var till löjt