Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1852, sida 1

— Förtjuserska, utropade T., hvi såckar ni mina esterspaningar, min lingian, min, min — jag höll på att såga: kärlek, ja ta mig f—n säger jag det in te också, ty jag känner att jag ålskar, att jag tillber er. Jag skulle kasta mig till edra fötter, om — ej golfvet vore så dammigt. — Ett ord, sörtjuserska-! inföll B. Skulle ni håndelsevis känna något botemedel för min stackars hand, som fastnade i edra fingrars förtjusande skrufståd? Ni trodde er vål vara i jernboden, kan jag förstå; men jag ber er, råkna mig ej en annan gång till edra effekter. — Det smårtar mig, svarade en mild röst bakom masken, att löjtnanten blifvit både kramad och stött, men jag skall söka bota skadan. Låt mig se er hand! Kan inte magistern under tiden roa sig med en liten kullerbytta vid mina fötter? Det vore ju en liten treflig scen för publiken. — Tackar ödmjukast får den trefligheten! Men tillåt mig fråga om det ej ges något beqvämare sått, att uttrycka för er min beundran? inföll T. B. svarade på samma gång: — Ge er min hand? Ännu en gång riskera att våcka uppseende med ett jemmerrop, oberåknadt det verkliga lidande, för hvil