Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1852, sida 2

dom för att vinna min salighet, i stället för att kosta på min dotterssons uppfostran? — Mormor! du år strång mot dig sjelfl — Båttre det ån att Gud år det sedan. Jag dröjde derefter hos den gamla, tills sent på hösten, och hon lårde mig mycket, tröstade och hjelpte mig, så att jag nu hoppas. Når gumman håll på att då, skickade hon mig till presten att begöra nattvarden — då blef jag gripen och återförd till fångelset. Jag slog mig snart lös, men då var gumman dåd. Sedan dess bodde jag i gummans stuga, och lefde som jag kunde, utan brott, men domen blef emellertid rättvisligen fålld Öfver mig; jag förklarades fogelfri, och jagas nu af många, som söka priset för mitt sållande. Numera vågar jag icke närma mig till de bebyggda orterna; ty de som förfölja mig, sky mig åndock af fruktan och fasa. Mitt krut år snart slut, och jag har då icke medel att lefva af; jag måste antingen då af svält eller falla för en förföljares kula. — Innan jag kan ge dig aflösning, sade pastorn strångt, så måste du lofva mig två ting, först att lemna dig frivilligt i råttvisans hånher, och sedan att återställa det stulna åt sina råtta egare.