ortsatte min egenrättfärdiga lefnad. Först når min man dog, och jag blef gammal och sjuk, blef jag våckt af Guds ord. Då gaf jag bort allt hvad jag hade, och flyttade hit upp i skogen, för att göra bot. Jag trodde att jag nu fullgjort allt, sedan jag i tjugo år legat. lam, underhållen af några fattigas gåfvor, och under tårar och böner våntat på döden. Men jag visste icke då att jag också hade. min dottersons synder på min räkning. Men nu ser jag det med förskråckelse. Dröj derföre qvar hos mig, och hjelp mig bedja och göra bot, till dess du också får nåd; förr kan jag icke hoppas nåd för min del. — Hvem har du mördat, mor? frågade jag med tungt hjerta. — Hvem? Min dotter genom min obarmhertighet. — Gud vare lofvad, då har du icke utgjutit menniskoblod. — Det är allt detsamma, synd som synd; jag år saker till allt. — Men du har icke stulit, lågt, uselt, vanhederligt, som jag, nästans gods och penningar. — Uselt allt hvad jag gjort, uselt och eländigt alltsammans. Var det icke en stöld till och med det, att jag gaf bort min egen